Ledare: Söndagsskola om det politiska språket, "T", del 2

Trygghet är en av de starka politiska hygienorden, ungefär som det krävs tvål i badet och citron på en bardisk.

Trygghet används därför ungefär som andra nyckelord, exempelvis demokrati, rättvisa, välfärd och solidaritet. Folk kastar in det i sina pläderingar för vad de tycker är rätt och riktigt. det är ju svårt för en hygglig människa att motsätta sig något som kryddats med ”trygghet”.

Den som inte får sin vilja igenom i en politisk process kommer med all säkerhet att kunna hänvisa till att demokratin hotas. Folk blandar friskt in ”rättvisa” så fort ekonomisk fördelning kommer på tal. Liksom ”solidaritet” funkar för att vädja till känslor när fakta inte riktigt är med.

Så också med trygghet.

Ta exempelvis kameror som sätts upp för att bevaka människor - utrustning som kan förses med teknik för ansiktsigenkänning och därmed göra det möjligt för makthavarna att hålla exakt koll på vem som är var. Det skulle kunna kallas för ”bevakningskamera” men heter istället ”trygghetskamera”.

Vem kan vara emot en kamera som ger oss trygghet?

På så sätt kan vi också baka in ordet trygghet i annan teknik, som trygghetslarm, men även tala om trygghetsbatonger, trygghetssprey,

”Vakter” har en viss bismak av taggtråd och små rum med golvbrunn, varför vi hellre säger ”trygghetsvärdar” eller liknande.

I några kommuner sätts det nu upp det som kallas för ”trygghetspunkter”. Det är, skulle vi säga på vanlig svenska, en värmestuga dit vi kan gå om det är kris. Där kan vi få ladda mobilen, fylla på vatten eller rent av sova över. Myndigheterna planerar var dessa ska ligga så att folk vet i förväg var de ska vända sig.

Tryggheten kan också ökas med hjälp av olika sensorer och rörelsedetektorer vilka kan larma vid onormala händelser, vi har trygghetslarm som oftast fungerar och med vars hjälp äldre personer kan lämnas ensamma, vi har alla inbrottslarm och dolda kameror som får stöd av sensorbaserad belysning.

Det senaste påfundet är trygghetsbevakning med hjälp av drönare som oavbrutet kan patrullera av stora områden.

Kompletterat med fingeravtrycksigenkänning, och användning av olika biometriska data, kan trygghetsnivån höjas ännu ett snäpp. Kombinerat med GPS-spårning och koll på sociala medier kan vårt behov av trygghet maximeras.

Men som sagt, vår acceptans av detta bygger på att ordet ”trygghet” används istället för ”bevakning”. Annars blir det svårare att skapa oss en ny skön värld.

Visitationszoner borde följaktligen heta ”trygghetszoner” och intimitetskränkande inspektioner av kroppens håligheter ”trygghetsundersökning”.

Och frågar vi vår AI-assistent på ChatGPT om detta med teknisk trygghetsbevakning ger denne oss ett varningens ord också:

”Det är viktigt att notera att tekniska lösningar bör balanseras med integritetsaspekter och respekten för individens rättigheter för att undvika överdriven övervakning och potentiell missbruk av teknologi. Teknologi kan vara en kraftfull resurs för att öka tryggheten, men dess användning bör ske på ett etiskt och ansvarsfullt sätt.”

Det som gör att diverse kontrollåtgärder flygs in under radarn i dessa tider är förstås att det är orostider och vi byter bort lite frihet och integritet mot ökad trygghet. Och börjar tro på det där om att ”den som inte har något att dölja har inget att frukta” ...

*

Det för oss automatiskt över till ett annat viktigt ord som letat sig in i det politiska språket, nämligen tyckonomi.

Det beskriver en samhällsdebatt och medieklimat där ”lättköpta poänger och över­ilade åsikter går före analys, käll­kritik och fakta”.

Det har förstås sina poänger att diskussionen med hjälp av ny teknik blivit lite rappare, den trögsirap som gällde i gamla tider när regimen höll oss med en TV-kanal är inget att längta tillbaka till, men risken är förstås att det i tyckonomin blir alltför ytligt.

Vissa frågor är komplexa och kan inte göras enklare utan att hela poängen försvinner. Åsiktsjournalistik och babblande paneler, där samma urval av ”kommentariatet” ständigt återkommer, hör till sådant som brukar kritiseras.

Samtidigt har dock våra möjligheter att gå till källorna - och att fiska upp fördjupade studier via nätet - aldrig varit större. Så vi borde inte klaga. Och det ytliga är inget nytt. Vi brukar alltid ta tillfället i akt att citera August Strindbergs berömda fras ur den åtalade Giftas: ”det föll icke under hans reflexion, ty man reflekterade icke den tiden, utan man fick ’stämningar’.”

Så är det idag också. Vi reflekterar inte mer än nödvändigt, vi har känslor och stämningar. Med undantag för denna söndagsskola, förstås.

*

För att pigga upp den offentliga byråkratin, minska fyrkantigheten och öppna upp för förnyelse av välfärdssektorn, infördes på åttiotalet ett styrsystem som kallas för ”NPM”, förkortning för ”New Public Management”.

Det var en ordning som påverkades av näringslivets olika modeller som fokuserade på effektivitet och resultat. Politiken satte upp konkreta mätbara mål och förvaltningsapparaten fick sedan försöka hitta nya metoder att nå dessa.

Dessa företagsinspirerade förvaltningsprinciper försökte få verksamheterna att fokuser på sina resultat, alltså att på en gång se till att medborgarna fick den service de betalat skatt för samtidigt som detta levereras så effektivt som möjligt.

Det gällde helt enkelt att få ”mer pang för pengarna”. Tillsammans med upphandlingar, privatiseringar, valfrihet och andra åtgärder kom NPM att bli symbolen för förändringarna av offentlig sektor från 80-talet och framåt.

Men metoden har blivit mycket kritiserad och det finns många exempel på att effektivitetsmåtten kan slå fel.

Istället lanseras det som kallas för tillitsstyrning. Det innebär i korthet att istället för att mäta vad de olika verksamheterna ägnar sig åt så ska vi lita på att de gör sitt bästa. Att de som professioner har både förstånd och heder att sköta sina uppgifter

Tillitsstyrning är således en indirekt styrning där ledningen och medarbetarna under dialog försöker att sköta och förbättra verksamheten. Autonomin är hög, de lokala aktörernas handlingsfrihet och befogenheter stora. Istället för orderhierarkier och ständiga kontroller förväntas alla att leverera efter bästa förmåga.

Det kräver en hög grad av kommunikation där alla hjälper till utifrån en helhetsbild istället för att bara sköta sin lilla hörna av verksamheten. Vilket i sin tur kräver att alla får stöd och hjälp när det behövs. Det går inte utan flexibilitet och lyhördhet, ett starkt engagemang av alla utifrån gemensam värdegrund och förståelse.

En styrning via förtroende låter förstås bra. Vi måste väl lita på medarbetarna? Är inte människor mer kreativa och produktiva om de har en hög grad av självständighet jämfört med om de hela tiden har överordnades tumme i ögat?

Inte minst i ett land som Sverige, som ligger i topp när det gäller graden av tillit som medborgarna har till varandra och till staten och andra maktcentra.

Föreställningen om tillitsstyrning ligger närmre idéerna om ”det goda arbetet” där de anställa (förlåt, ”medarbetarna” ...) inte hänger av sig huvudet i omklädningsrummet för att sedan uppträda som ett komplement till maskinerna. Medan NPM ligger närmre den tayloristiska principen om en vetenskapligt utformad arbetsordning där var och en förväntas uppträda som en förprogrammerad robot.

Men samtidigt bör vi påminna om det som kallats för ”Rothsteins lag”, efter statsvetaren Bo Rothstein, som säger ungefär så här: Om en verksamhet inte får signal om den gör rätt eller fel, kommer den i det långa loppet att göra mer fel än rätt.

Frågan är hur dessa signaler ska se ut.