Ledare: Söndagsskola om det politiska språket, "U", del 2

På 1800-talet uppkom utopiska rörelser som en reaktion på den industriella revolutionen. Charles Fourier och Robert Owen hade utopiska idéer om ett annat slags samhälle där det centrala var småskaliga, kollektiva samhällen.

Synen på utopismen har delat de socialistiska tänkarna. För sådana som Fourier och Owen var drömmen om framtidssamhället viktigt, medan Karl Marx i utopismen såg en verklighetsflykt, ett fruktlöst drömmande om att återskapa det gamla feodala samhället i modern industriell form.

Medan Marx såg industrialismen som ett viktigt steg mot ett socialistiskt samhälle så var andra socialister mer anti-industriella och odlade inslag med religiösa undertoner. Som exempel på detta brukar nämnas att första översättningen av Kommunistiska Manifestet ändrade det berömda mottot ”Proletärer i alla länder, förena er!” till ”Folkets röst är Guds röst” ...

Det som var de marxistiska ambitionerna med utopikritiken var att göra socialismen till en vetenskap. Marx genomförde systematiskt undersökning av kapitalismen och såg detta som väsentligt viktigare för framtiden än att ägna sig åt fantasifulla framtidsdrömmar.

Marx lär ha sagt om framtiden att ”Jag skriver inte ut recept till morgondagens soppkök”. Han uppmanade också socialisterna att se verkligheten sådan den var, och inte ideologiskt. Ideologi tolkades av honom och hans följare som ”falskt medvetande”.

Tyvärr tycks inte så många av Marx efterföljare ha hörsammat denna uppmaning, istället har dessa varit mycket flitiga med att laga framtidsrätter. Staten har varit spisen, folket råvaror.

När man lagar omelett måste man knäcka ägg, som den praktiskt verksamme Josef Stalin en gång sade.

Vägen till helvetet är med andra ord stenlagd med fantasifulla utopier som havererat. De enda visioner som vi har användning av är egentligen de som utgår från verkligheten, inte de som är vackrast tänkt. Visioner måste gå att förverkliga, ligga inom synhåll.

Men visst behövs en framtidsbild för att orka med den politiska pappslöjden?

Ja, någon slags idealbild är rimligt för den som är politiskt engagerad och aktiv på ett ideologiskt medvetet sätt.

Politiska ideologier brukar definieras som tredelad:

För det första finns en verklighetsbild, ”hur ser samhället ut just nu”; för det andra principer om hur det borde vara, ”vad vill vi ändra på”; och slutligen, en tredje del, ett handlingsprogram., ”hur gör vi för att ta oss från dagens samhälle till det önskvärda?”

Allt sammanfattat i ”Varat Börat Görat”.

Men hur ska detta ”börat” vara beskaffat? Är inte det utopin?

Vi gör klokt i att skilja på å ena sidan ”utopier” som ett slags önsketänkande, ”så här är det i den bästa av världar”, och å andra sidan ”visioner” som principiella åsikter utan ambitionen att nå perfektion.

Den som vill ha en ”utopi” föreställer sig ett annat samhälle än det nuvarande. Den som står för ”visioner” tror inte på en helt ny samhällsordning men har tydliga åsikter om vad som är rätt och riktigt.

Således drivs utopisten av en dröm om en annan värld, medan visionären drivs av principer.

Utopisten kommer att anklaga den principdrivne visionären för att acceptera dagens samhälle och överge drömmarna till förmån för maktinnehavet och kortsiktiga lösningar. Visionären anklagar utopisten för att vilja driva människor mot soluppgången med bössmynningen i ryggen.

Bäst kan detta illustreras genom att se hur de politiska partierna ofta slits mellan en två olika strömningar, en ”oppositiondel” och en ”regeringsdel”. Några jobbar för att hålla partiprogrammet i helgd oavsett opinion eller mandatfördelning, andra försöker laborera med politiska lösningar som innebär kompromisser och att heliga partiprinciper tillfälligt måste offras.

Detta skapar en dynamik mellan aktivisterna och deras högstående drömmar och pragmatikerna som trampar runt i vardagsfrågorna. De förra riskerar att tappa kontakt med verkligheten och kan ibland driva sina utopiska föreställningar även om det leder fram till valförluster, medan de senare uppfattas som helt i avsaknad av moralisk kompass när de säljer ut partiets ståndpunkter i syfte att få marginella förbättringar.

Vi får utopister som svävar i det blå, realister som står med huvudet nerkört i sanden. Vi får fundamentalister och realister.

Det har trots allt fungerat rätt bra. Ett exempel är hur socialdemokratin lyckades formulera 1900-talets stora idé om ”folkhemmet”.

Den kan ses som en kombination av den utopiska tanken om att samhället bör vara som en stor harmonisk familjen, där alla är som goda syskon, med ett politiskt program som översatte detta till konkret politik med sådant som barnbidrag och framförallt satsningar på bättre bostäder.

Folkhemmets dröm om ett bättre samhälle förverkligades genom ett husbygge skulle vi kunna sammanfatta utvecklingen.

Därför blev folkhemmet inte symboliserat av en familj utan ett hus. Både utopister och visionärer kunde läsa in sina ideal i denna lösning.

Vi kan säga att utopin/visionen förvandlades från en vacker tanke till materiell verklighet. Som hade vissa politiska framgångar. Folk vill ha tak över huvudet och ett rejält mål mat. Sen kan vi drömma.