Ledare: Söndagsskola om jakten på den försvunna berättelsen, del 1

Frågan hur en sådan berättelse ska vara beskaffad. Vad är det som ska berättas som vi alla känner oss delaktiga i och har anledning att tro på? Är det ens nödvändigt med sådana sägner, sagor och historier för att ett samhälle ska fungera?

Dessutom: Hur hamnade vi här, varför tycker vi att det saknas en gemenskap?

Så låt oss ägna några söndagsskolor om jakten på den försvunna berättelsen ...

*

Ett sätt att svara på den senare frågan, för att så småningom ta itu med vad för slags berättelse vi borde ha, är att börja med ursprunget för vårt samhälle.

Den första gemenskapen byggde på släktskap. Vi höll samman i grupper baserade på släktskap och befästa relationer. Den ursprungliga ”välfärdsstaten” hade ett organiskt ursprung - vi tar vara på dem som betraktas som ”våra egna” före ”de andra”.

Det var därför viktigt att hålla reda på sina släktingar. Och om en person i denna utvidgade familj begick någon form av stöld, våld eller annan illasinnad gärning var det hela släkten som fick skämmas. ”Du” var en del av en Helhet.

Ännu i dessa dagar finns det kvar ett eko från det gamla svenska samhället. Vi håller reda på våra kusiner, men inte som förr, sysslingar och bryllingar och allt vad det heter. På den tiden var bryllingen någon som vi kunde förvänta oss få hjälp av i en knivig situation, och omvänt.

Men vi påminns om hur det var en gång i tiden när inflyttade från andra kulturer, där de sociala nätverken fortfarande är släktbaserade, gör att det talas om ”hederskultur” och ”klaner”. Det är deras släktskapsbaserade ”välfärdssystem” som fortfarande är starkt, ungefär som hos oss förr i världen.

Och den som i flera generationer bott på en ort får fortfarande lära sig vilka andra familjegrupperingar som är släktingar. Ett eko från den gamla tiden.

Men när jordbrukssamhället omvandlades av industrialismen och tillsammans med den omfattande emigrationen skapade stora folkomflyttningar kom dessa gamla släktbaserade sociala välfärdsband att luckras upp. Nya modeller för att säkra överlevnaden i besvärliga situationer växte fram.

Inte minst kom skolsystemet, som etablerades på bred front på 1800-talet, få en viktig uppgift i att hos alla pränta in tanken att vi tillhör nationen Sverige. Varen svenske! löd slagordet.

Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgersson utformades som en liten propagandaskrift i detta syfte. Den skulle läsas av alla och därmed skapa en känsla av att vi från Smygehuk till Treriksröset i princip tillhörde samma familj.

Det var lokala arbetslöshetskassor och statliga skyddsmekanismer som från olika håll försökte hjälpa människor i svåra situationer.

Det släktbaserade övergick till det gruppbaserade. Därmed blev samhället också mer individualiserat. På bruken och i de (efter svenska förhållanden) stora städerna fick folk större frihet att välja livsstil och partner. Rättigheter blev allt mer personorienterade och utformades för att vara blind inför folks kön eller klass.

Till detta bidrog också värnpliktssystemet som underströk att med plikter kommer också rättigheter. Det blev för många självklart att tvånget till militär tjänstgöring också lade grunden för rösträtt. VärnPLIKT översattes röstRÄTT.

Eller: Gör din plikt! Kräv din rätt!

Vi fick en allt starkare individualism. Rösträtten är en bra markör, medvetet utformad för att den enskilde själv, utan tvångsmässig påverkan från omgivningen, skulle kunna välja valsedel efter sin egen åsikt. Men länge var ändå röstandet starkt påverkat av klasstillhörighet och omgivningens förväntningar.

Ett ledord i denna omvandling var ”allmän”. Vi hade allmän rösträtt, allmän värnplikt, allmän sjukkassa, allmän pension, etc. Det allmänna gällde alla, men rättigheterna delades ut på individnivå.

Symbolen för detta var personnumret som genomfördes i Sverige efter andra världskriget. Alla fick en sifferserie sig tilldelad som ursprungligen berättade om födelseår, månad, dag, län och kön. Den blev en identitetsbeteckning som alla fick, utan pardon, en kollektiv individualisering om vi så vill.

Unikt var hur barnbidragen i Sverige utformades. Till att börja med segrade uppfattningen att barnstödet skulle ges i kontanter, inte i form av subventionerade blöjor, barnvagnar och liknande. Utan cash, direkt i handen.

Det vittnade om en stark tillit till människors egna förstånd och var tänkt att öka det egna ansvarstagandet istället för att skriva folk på näsan om hur de skulle organisera omsorgen för sina barn.

Dessutom, och det lär Sverige ha varit ensamt om, pengarna gick till modern, inte husbonden! Naturligtvis utifrån antagandet att detta ökade sannolikheten att pengarna användes till barnets bästa, inte till brännvin åt pappa.

Så tilliten var inte blind.

Denna slags balans mellan kollektiv och individ är det ideal som många saknar idag. Att det fungerade berodde på att ”folkhemmet” skapade en känsla av att vi alla förvisso är tillåtna att bestämma våra egna liv, vem vi ska gifta oss med, vad vi ska jobba med, vad vi ska göra på fritiden och så vidare, men samtidigt har en gemensam världsbild om att det ska råda demokrati, ett generöst välfärdssystem, att vi ska vara medlemmar i organisationer som facket och aktiv i föreningslivet, vara skötsamma och hjälpsamma.

Vi hade starka strukturer för hur vi skulle hantera motsättningar. Saltsjöbadsöverenskommelsen bringade ordning på arbetsmarknaden; samförståndet under andra världskriget gjorde att ideologierna smälte samman (utom kommunisterna, men dem tog säkerhetspolisen hand om, det statlig såväl som den privata) och framförallt fick vi en stark gemensam berättelse: Om Sverige som en medelväg mellan kapitalism och kommunism.

Således. Medborgarnas lirkades loss från den mer eller mindre tvångsmässiga släktbaserade gemenskapen, erkändes som fria individer men blev istället invävda i en nationell gemenskap, vi gick från att ”släkt” till att bli ”allmän”.

Vi var en gemenskap där personer på en gång var individer men också tyckte sig höra samman med andra. Vi fick lära oss av med att vårt efternamn var det centrala, utan istället acceptera att personnumret var viktigare. För vår överlevnad var det inte bryllingarna vi måste ha koll på utan de fyra sista siffrorna.

Individ och samhällsmedborgare i samma paket. Från släktbaserad gemenskap till enskilda individer inbäddade i en nationell välfärdsgemenskap, en ”Berättelse” med stort B.

Men den tiden är över. Låt oss fortsätta diskutera detta vid ett senare tillfälle.