Ledare: Söndagsskola om mediepopulism
Högerpopulisten innebär det att den vanlige svensken ställs mot politikereliten, medan vänsterpopulisten gärna frammanar konfrontationen mellan direktörerna och arbetare. Och mediepopulismen använder sig av samma uppdelning av överhet och vanligt folk.
I den mediala framställningen dras oftast politikerelit och näringslivstoppar över samma kam. Makthavarna skildras som dryga översittare (när de exempelvis inte ställer upp på debattprogram eller ge intervjuer), medan vanligt folk skildras som drabbade eller utsatta.
Om högerpopulister talar om svenskar och migranterna som exempel på närande och tärande, medan vänsterpopulisten talar om bonusdirektörer och lönearbetare som knegar för usla löner, så ställer mediepopulismen maktens lyxliv mot vanligt folks armod.
Högerpopulisterna lyfter gärna fram ”sanningssägare” som vågar ta bladet från munnen mot maktens notoriska lögnare; vänsterpopulisten älskar aktivisterna som konfronterar direktörer och toppolitiker; mediepopulismen startar drev mot makteliten och ger stort utrymme för dem som protesterar.
Och medierna har som huvudinriktning att ”avslöja” hur det egentligen står till när maktens höjdare tar beslut, och tycker sig vara en konspiration på spåret.
Makten, en grupp som medierna själva inte anser sig ingå i, kan delas in i två grupper: De som är avslöjade och de som inte är avslöjade.
”Makten, en grupp som medierna själva inte anser sig ingå i, kan delas in i två grupper: De som är avslöjade och de som inte är avslöjade”Stig-Björn Ljunggren
Ungefär på samma sätt resonerar höger- och vänsterpopulisterna. De är ständigt maktens konspirationer på spåren. De förra ser hur trådarna löper från kulturmarxister, multikultikramare och globalister till stora syndikat där det ibland dyker upp någon arektypisk jude som intrigör; medan vänsterpopulisterna ser hur nyiberalismens virus drabbat solidaritetens tidigare så friska och sunda kropp, eller tycker sig se hur myglare manipulerar folkets företrädare i riksdagen.
Mediepopulismen älskar att framställa maktens gratisätare och glidare som frossar på skattebetalarnas bekostnad; högerpopulisten förargas över att skattemedel förskingras – och vänsterpopulisten upprörs av att inte skatterna höjs. Det finns nämligen resurser åt alla!
Vad som behövs, det är de alla eniga om, är någon slags upprensning.
Höger- och vänsterpopulister älskar aktivisterna som ställer sig i spetsen för ett uppror, antingen på nätet eller i form av en manifestation utanför riksdagshus eller kommunkontor.
Mediepopulismen utropar ”Vi avslöjar!” och ger plats för folkets upprörda kommentarer.
Alla tre anser sig vara demokratins främsta försvarare mot den överhet som förgiftat vårt samhälle.
Ingen av dessa tre populistiska riktningar har någon större önskan att skildra samtidens komplexitet utan favoriserar enkla lösningar; de har också en allmän inriktning som utgår från att vanligt folk har rätt – och eliten har fel. De slår i huvudsak uppåt, mot makten. Medan folket anses ha någon slags moralisk rätt på sin sida.
Men det finns också viktiga skillnader mellan dessa olika inriktningar. Det får vi ägna en annan söndagspredikan åt.
