Ledare: Söndagsskola om vägen till Nato
När andra världskriget utbröt 1939 förklarade sig Sverige och övriga nordiska länder neutrala. Neutralitet är ett folkrättsligt begrepp, stadfäst i Haagkonventionen från 1907, som reglerar staters rättigheter och skyldigheter i händelse av krig. Den är en del av ett regelverk bestående av en rad internationella avtal som tillsammans brukar benämnas krigets lagar. Syftet har varit att skapa det som ibland kallas en regelbaserad världsordning och få den globala världen att fungera ungefär som en stat. Skillnaden är att en stat har sanktionsmöjligheter som man upprätthåller genom sitt våldsmonopol. Enklare uttryckt betyder det att om man bryter mot landets lagar kan man bli dömd i domstol, hämtad av polis och satt i fängelse.
Det internationella rättsordningen är inte lika enkel. Där finns ingen organisation som motsvarar staten, inte heller någon världspolis eller domstol som är jämförbar med statens. Istället består världen av suveräna stater, och folkrätten - som är den del av internationell rätt som reglerar relationen mellan stater - fyller sin huvudsakliga funktion endast när stater respekterar och följer den.
När Sovjetunionen 1939 gick i krig mot Finland och Tyskland 1940 anföll och ockuperade Norge och Danmark struntade de helt enkelt i folkrätten och att de nordiska staterna hade förklarat sig neutrala. Enbart neutralitetsförklaringen var därmed inte heller något skydd för Sverige. Om vi inte skulle drabbas av samma sak som våra nordiska grannar krävdes - förutom turliga omständigheter - realpolitiska bedömningar. Exempel på sådana var att acceptera tyska trupptransporter genom svenskt territorium och agera med en i övrig följsamhet mot nazistregimen. Det övergripande målet var att hålla Sverige utanför kriget.
De nordiska ländernas olika erfarenheter av andra världskriget, samt geografiska och faktiska relation till segrarmakterna, avgjorde de olika vägval som gjordes efter krigsslutet och i uppmarschen till kalla kriget. Finland undkom det öde som drabbade de baltiska staterna - vilka ockuperades av och inkorporerades i Sovjetunionen - och de östeuropeiska stater som kom att styras som sovjetiska satellitstater. Istället var de fångade i en sovjetisk inflytandesfär som reglerades genom den så kallade vänskaps- samarbets- och biståndspakten, vilken påtagligt begränsade Finlands handlingsutrymme.
För Norge och Danmark var både tillfället och viljan att ingå i ett sammanhang där USA stod som garant för säkerheten stora. Möjligheten att vid ett nytt krigsutbrott förklara sig neutrala bedömdes, i relation till att ingå i en försvarsallians med ömsesidiga förpliktelser, som oväsentliga, det hade ju inte hjälpt förra gången. Norge och Danmark var därför två av tolv stater som undertecknade det nordatlantiska fördraget i april 1949, det avtal som blev grunden till Nato.
Sverige gjorde en annan bedömning än Norge och Danmark. Neutraliteten var historiskt motiverad och berättelsen om andra världskriget byggde på att denna djupt förankrade princip tillsammans med ett realpolitiskt hantverk räddat Sverige från katastrofen, samt att Sverige även vid ett eventuellt nytt krigsutbrott skulle kunna ha möjligheten att förklara sig folkrättsligt neutralt. Det bedömdes då att man inte kunde ingå i en militär allians. När FN bildades 1945 hade man även haft betänkligheter kring om medlemskap var förenligt med en neutralitetspolitik, vilket fördröjde Sveriges anslutning något.
Sverige hade varit pådrivande för ett försvarsförbund med Norge och Danmark några år efter andra världskriget. Idén föll på att Sverige ansåg att detta förbund skulle ha neutraliteten som grund medan Norge och Danmark önskade att den skulle vara kopplad till västmakterna. Sverige valde alltså att inte ansluta sig till nordatlantiska fördraget, vilket till en början skapade en misstänksamhet från USA:s sida men som sedan skulle gå över och leda till ett förhållande djupt men hemligt samarbete.
”Grunden i neutralitetspolitiken var att i händelse av krig ha en trovärdighet gentemot andra stater i att man i praktiken inte stödde eller hade samarbete med stater på den ena eller andra sidan.”Markus Alexandersson
Neutralitet är följaktligen något man i regel förklarar sig i händelse av krig, det är alltså först vid ett krigsutbrott man tar den ställningen. Undantaget är de stater som har neutraliteten inskriven i sin konstitution eller - att som i Österrikes fall - är fastställd genom internationella avtal. Sverige var därför under kalla kriget formellt sett ej neutralt. Istället bedrev man en så kallad neutralitetspolitik. Grunden i den var att i händelse av krig ha en trovärdighet gentemot andra stater i att man i praktiken inte stödde eller hade samarbete med stater på den ena eller andra sidan. Därför var det inte möjligt för Sverige att ingå i en försvarsallians som Nato, inte heller i EU:s föregångare EEG.
Realpolitiskt handlade det om att på väldigt olika sätt agera för att uppvisa ett oberoende, framförallt i relation till de båda superstaterna. Under de 20 första åren fick det i uttryck genom en tystnad och följsamhet, en idé om att inte kritisera andra stater, hur de än agerade. Perioden har kommit att personifieras genom Östen Undén, utrikesminister 1945-1962. De följande 20 åren eller så kom Sverige, av liknande skäl, att istället och periodvis intensivt kritisera de båda supermakterna och ordningen i världen. Denna tid har kommit att kallas den aktivistiska och har i allra högsta personifierats av Olof Palme.
