Ledare: Thank You for the Music

I själva verket delade Abba Sverige. 1970-talet var en tid av ifrågasättanden och en av många frågeställningar var rimligheten i att musik skulle förpackas och konsumeras som vilken vara som helst. I efterhand skänker det ett löjets skimmer över tiden.

I musikjournalisten Jan Gradvalls bok Vemod undercover läser jag att Benny Andersson i modern tid triumfatoriskt konstaterat att de som hyllar bandet nu men var kritiska när det begav sig håller tämligen tyst om det.

Minnet tenderar att skala bort sådant och paketera historien lite som man vill och som det passar i efterhand - när man har facit.

Samhällsutveckling och musikalisk utveckling är inte så olika som man skulle kunna tro. Det handlar om tidsanda och enskilda aktörer, men också om att framåtskridande kommer av den dynamik som skapas i mötet mellan traditioner och influenser utifrån.

Under 1980-talet försvann bandet in i glömskan, även om Abborna höll sig aktuella, bland annat genom att göra musikaler. När det irländska rockbandet U2 uppträdde i Stockholm 1992 tog de upp Björn och Benny på scenen och spelade Dancing Queen.

Björn och Benny misstänkte att intentionen kunde vara att göra narr av dem - istället var det irländarnas sätt att hylla några av sina stora förebilder. ”Ett av de mer surrealistiska ögonblicken i mitt liv”, sa sångaren Bono, samtidigt som publiken fortsatte att sjunga låten långt efter att den slutat.

Ibland krävs det en blick utifrån för att se det anmärkningsvärda, att man behöver ta över den andres blick på sig själv för att få den bredare bilden.

Händelsen på Globen fungerade som en makalös revival som pågår ännu. För ett tag sedan rapporterade internationell media om hur många miljarder den virtuella showen Abba Voyage i London dragit in. Det visar hur Abba både är en tillväxtmotor och publikmagnet.

För en del är det säkert en del nostalgi - men det går inte att förklara det så enkelt. De är relevanta helt enkelt för att de gjorde så pass bra musik. Vissa saker står sig och behöver inte förändras och motiveras utifrån andra värden än just kvalitet.

Förutom U2 uppmärksammade den brittiska synthpopgruppen Erasure Abba. 1992 gav de ut en skiva med Abba-låtar som i sin nya tappning nådde en ny publik. Samma år gavs skivan Abba Gold ut, en av de bäst sålda skivorna någonsin. Abba hade tidigare också blivit en naturlig del av gay-kulturen.

1974 skulle Abba uppträda på Masten i Kristianopel. När de vann melodifestivalen var de emellertid tvungna att skjuta upp konserten. De kom tillbaka i juli 1975 istället under sin folkparksturné. Två år senare åkte de på världsturné och Abba blev ett internationellt band med ett sound som delvis var deras eget, men också ett tecken i tiden, inte minst influerat av den framväxande diskotrenden.

Vad Jan Gradvall vill leda i bevis i sin bok Vemod Undercover är dock de rötter och typiskt svenska som kännetecknade Abba. Han menar att i tonerna, ibland dolt i arrangemangen och det på ytan festliga, finns vemod och moll-ackord som avslöjar den musikaliska inspirationen. Där finns den svenska folkmusiken, inte minst dragspelet, instrumentet som under 1900-talet blev arbetarklassens musikinstrument och som symboliserade modernitet och kom att bli allt vanligare i svenska hem - men som också föraktades av kultureliten.

Han menar också att Abba har ett släktskap till raggarkulturen och framväxten av dansbandsmusiken.

När experter nu ska utarbeta en kulturkanon torde Abbas musik finnas med, både för vad det är, vad det kommer ifrån och vad det åstadkom ifråga om inåt- och utåtblickande i sin tid.