Ledare: Tvetydigheten en utstuderad metod

”Björn Söder är skyldig en ursäkt till alla de som han förolämpar genom att uttrycka sig på det här sättet”, säger utrikesminister Tobias Billström efter att SD-riksdagsledamoten jämfört Pride-festivalen i Stockholm med pedofili. Och det kan man förstås hålla med om. Björn Söder har emellertid sagt samma och liknande saker i många år. Det är uppenbart att det är hans åsikt och att han bedömt det lämpligt att skriva på sociala medier.

Så vad skulle då en ursäkt tjäna till?

Att ”pudla” har blivit ett sätt för offentliga personer att krishantera när de har trampat i klaveret. ”När helvetet gör stjärten stekhet kommer eftertankens kranka blekhet”, sa Tage Danielsson. Att be om ursäkt är då formulär 1A. Människor gör misstag, även makthavare på hög nivå; att visa ånger och be om ursäkt kan då vara helt rimligt.

Förutsatt att man menar det.

Ofta sker istället vad som ibland kallas strategisk tvetydighet. Det innebär att man säger olika saker till olika målgrupper.

Det finns många exempel på det. Enligt medieforskaren Ann Koivonen är det, enligt en artikel i DN, det som SD:s finska systerparti Sannfinländarna ägnar sig åt nu. Flera av deras ministrar har blivit påkomna med att göra rasistiska utfall. Utåt sett har partiledaren bett om ursäkt, men i bloggar och andra forum stått upp för sin åsikt.

Ebba Busch har också utvecklat tekniken. Hon erkände i en förlikning sig skyldig till förtal - men sa sedan att hon var oskyldig. Instagramkontot Dyngbaggegalan illustrerade hur Busch praktiserar tvetydigheten - med olika och motsägelsefulla budskap till skilda målgrupper - i samband med Pride-festivalen. I film-klipp från Pride-paraden talade hon entusiastiskt om ”rätten att älska” och ”att fira livet”. I en utfrågning av tidningen Dagen fick hon frågan om varför hon valde du att gå i Pride-tåget? Då var det inte lika självklart, ”det är ingen lätt fråga”, som hon sa. Hon talade då om organisationer som bidrar till sexualiseringen av samhället, och att partiets utgångspunkt fortfarande är ”mamma, pappa, barn”.

Det finns nog variationer inom alla partier och sammanhang. Det är naturligtvis mer bekvämt att kommunicera med människor som håller med vad du säger. Inom ett parti finns också olika åsikter och då kan partiledningen behöva uttrycka sig tvetydigt för att få grupperna att uppleva att de får medhåll. Det hör till ett partis vardag.

Inom den aggressiva högern spelar grupper och personer i undervegetationen i internetforum och sociala medier motsvarande roll. De känner sig ofta som en del av en rörelse och förses av åsikter som de vill höra av företrädare som Söder.

Därför delar högerpopulistiska partier upp uppgifterna mellan olika personer. Några ska uppträda städat och tilltala dem som tycker det är viktigt, medan andra, som Björn Söder, ska göda fansen på sociala medier och visa att partiet står för deras åsikter också.

Partiledare Jimmie Åkesson löser oftast det genom att säga att han inte har koll på vad hans partimedlemmar säger och gör. Det är ett framgångsrikt knep som han har lärt sig att komma undan med. Då behöver han inte ta ansvar för dem som gör det jobb som Söder gör i undervegetationen.

Att be om ursäkt och erkänna fel är inget som kännetecknar dessa typer av partier. Istället går man helst till attack och vill helst undergräva medier och andra institutioner som man menar är motståndare till partiet.

SD:s gruppledare i Riksdagen, Linda Lindberg, försökte med det genom att organisationen Pride ”återkommande kritiserat och exkluderat vårt parti utan anledning”.

Utan anledning!?

Jojo.