Ledare: Ulf Kristersson en splittrande statsminister

Bildt meddelade att Riksbanken höjt räntan till 500 procent och att oppositionsledaren Carlsson behövde komma hem, vilket han gjorde omedelbums.

Resultatet blev den klassiska krisuppgörelsen som då räddade svensk ekonomi.

Det var säkert smärtsamt för Bildt - men en nödvändighet för att skapa förtroende hos marknaden. Politiska kriser kräver samverkan och kompromisser som står sig över tid.

Det gäller dagens kriser också.

I sin regeringsförklaring förra veckan sa Ulf Kristersson (M) att ”ingen svensk regering i modern tid har behövt arbeta samtidigt med så många, så stora och så svåra utmaningar” som hans.

Och visst är det flera samtidiga kriser: gänguppgörelserna, inflationen, klimatet, välfärden och rikets säkerhet, för att nämna några.

Kristersson sade sig också i regeringsförklaringen också vilja vara en samlande statsminister. ”Jag vill ena, inte dela”, sa han.

Förutsättningarna för breda och blocköverskridande överenskommelser borde därför vara bättre än någonsin.

Men icke.

Ulf Kristerssons uppfattning om samarbete handlar enbart om att det är möjligt för oppositionen att okritiskt ställa upp på regeringens politik.

I partiledardebatten förra veckan sa han att när kriserna är så akuta finns inte tid att prata.

Det är en dålig ursäkt för att slippa. Han har uppenbarligen tid att prata med SD, att komma överens med dem är inga problem för Kristersson.

I själva verket handlar det om att blocköverskridande samarbete inte är förenligt med Kristerssons berättelse. På område efter område säger han sig ”lägga om” politiken och genomföra ”paradigmskifte”.

Den retoriken bygger på att inpränta en föreställning om att de båda politiska alternativen förespråkar diametralt olika riktningar för Sverige. Att komma överens riskerar att slå sönder den bilden.

Trots att de olika alternativen inom brottsområdet är likartade och att flera av de beslut som regeringen har fattat är framarbetade av den socialdemokratiska regeringen finns inget intresse att komma överens.

Näringslivet har också efterfrågat långsiktiga villkor och överenskommelser kring energipolitiken, men inte ens då lyssnar Kristersson.

I själva verket är Kristersson en splittrande statsminister. Han säger att han vill ”leda en regering för hela Sverige och för alla svenskar – oavsett om man är född här eller har sina rötter någon annanstans”.

Hans projekt att göra SD:s politik till regeringens och oviljan att ta avstånd från Richard Jomshofs just splittrande agerande gör att man undrar om Kristersson vill driva med oss eller om han helt enkelt inte förstår resultatet av sitt eget agerande.

Vid krisen 1992 var för övrigt Carl B Hamilton förhandlare för Folkpartiet och en av huvudarkitekterna bakom uppgörelsen. Det är samma Hamilton som Liberalernas ledare Johan Pehrson nyligen offrade för att rädda Richard Jomshof.

Det är en talande berättelse om hur sakernas tillstånd har förändrats.