Ledare: Vad bör göras i Sölvesborg

Men dessa gräsrötter längtar nuförtiden efter politiker som står för något. Som törs säga att de vill ha makt. Som lovar att vända på varenda sten och säga som det är.

För socialdemokratiska politiker i opposition så är detta förstås lite knepigt, eftersom den positionen ger rätt små möjligheter att märkas på samma sätt som den regerande partikoalitionen.

Som exempelvis socialdemokraterna gör i Sölvesborg.

Den som sitter utanför själva maktcentrum kan använda sig av den taktik som de borgerliga just nu ägnar sig åt på riksplanet - att gnälla på allt, systematiskt missförstå och misskreditera - och hoppas att de missnöjda är tillräckligt många för att påverka valutfallet.

Risken med att ständigt vara Motvalls är att den politiska ledningen då bara blir starkare i sin rolltolkning - att vara representanter för hela bygden, dom som gör något åt problemen och utgör en samlande kraft - medan oppositionen framstår som ett politikens motsvarighet till Bulten i Bo.

Det är exakt vad som är på väg att hända på riksplanet just nu. Magdalena Andersson framstår som statsminister i första hand, som partiledare i andra. Medan oppositionen utgörs av några slags staffagefigurer, ett gäng narrar som hänger vid hovet och har i uppdrag att legitimera drottningens makt genom att ibland vara lagom utmanande.

En betydligt bättre strategi är att följa fyra råd för politisk framgång:

Det första är att identifiera vad som är det växande folkliga missnöjet. Det är inte nödvändigtvis de frågor som partiets egna aktivister brinner för, eller som sidoorganisationerna har på sin agenda. Att hänga på aktionsgrupper som väsnas är ofta frestande, men den krassa frågan är vad ”den tysta majoriteten” anser.

Det gäller att hitta de områden där medborgarna är småirriterade men ännu inte känner sig hörda. Och kanske behöver hjälp att artikulera sitt missnöje.

Det gäller att göra en välgrundad problembeskrivning.

För det andra gäller det att framstå som kommunens gemensamma representant. Det kan ske genom att samverka med andra partier när det behövs, ha någon stridspunkt där förutsättningarna att få rätt är stora, samt gärna ha några egna föreställningar som sticker ut lite extra. Att ”äga” någon central fråga.

För det tredje är politik i hög grad att vara synlig. Att förekomma såväl medialt som i samhället där folk rör sig. Det okulära är oerhört centralt. Men måste kombineras med konkret politik.

För det fjärde och kanske viktigast: Det gäller att vilja något, att ha en inre drivkraft.

Men kappan som håller samman detta måste vara viljan till makt. Folk vill ha någon med pondus, som lovar att åstadkomma något. Vi ska inte gå på myten om att den vise gräsroten inte vill ha ledare, som har riktning. Men som går att avsätta om det blir knas.