Ledare: Vänsterpartiet konsumisterna kongressar

När vänsterpartiet gick till val 1917 fanns det en viss friskhet i förkunnelsen. De ville införa totalt rusdrycksförbud och socialisera naturrikedomarna, vilket torde ha varit svårsålt såväl till arbetarklassen som kapitalisterna.

Idag är budskapet lite annorlunda, och de har, om vi ska tro medierapporteringen, lite svårt att välja väg:

Ska de försöka vinna tillbaka arbetarklassen genom att prata grön teknologi, och nyindustrialisering?

Eller ska de driva miljö- och klimatfrågorna till sin spets, även till priset av att arbetarna - som måste ha bil för att ta sig till jobbet - i ännu högre utsträckning drivs i famnen på Sverigedemokraterna?

Någon socialisering av naturrikedomarna pratar de inte om längre. De har lärt sig läxan och jobbar istället med det som kallas för ”funktionssocialism”, alltså att kapitalägarna får fortsätta äga, men får sin förfoganderätt kraftigt inskränkt.

Detta skapar förstås en rätt komplicerad apparat med alla tjänstepersoner som ska administrera och koordinera samhällsförändringarna. Om nu några sådana absolut måste göras.

Den administrativa bördan på folkhushållet var ursprungligen annars något som vänsterpartiet var kritiska till. 1917 krävde de ”byråkratins grundliga näpst”.

Och: ”Ämbetsmännen måste hållas i schack, så att de ej bli folkets herrar istället för dess tjänare.”

Den kritiska inställning till byråkratin har vänsterpartiet tappat, utan de är mer än någonsin ett statsparti som försökt organisera de politiskt mest medvetna inom offentlig sektor.

De kongressande vänsterpartisterna bör påminnas om att de 1917 ville ägna den politiska debatten åt de stora frågorna, istället för småsaker:

”Vi spörja eder: Är den tid vi nu genomleva en tid för de små spörsmålen allenast, för kakelugnsvråpolitiken, för urvattnade reformer, för eländiga kompromisser, för käbbel och småsaker?”

De bör inte heller glömma att de förr var fokuserad på arbetet som välfärdens ursprung. De såg, att kampen för tillvaron gör oss till människor. I början gick vänsterpartiet så långt att de ansåg medborgarskap som liktydigt med att delta i produktionen. En slags arbetsplikt kopplades till välfärden.

Partiet talade om en människovärdig tillvaro åt en var, som fyller sin plikt mot samhället. Det fanns till och med formuleringar om att rösträtten skulle kopplas till medverkan i ordentligt produktivt arbete.

De var verkligen en arbetslinje med hög svansföring.

När de nu har sin kongress får vi se hur mycket av detta som återstår, eller om vänsterpartiet helt har lämnat kommunismen för konsumismen. Istället för ”alla ska arbeta” har det blivit ”alla får påsar”.

Kommer de att ägna mer energi åt hur kakan ska fördelas än hur den ska bakas?

Låt oss se hur kongressbesluten fördelas mellan välfärds-skapande och välfärds-kapande.