Ledare: Varför så svårt att ge regeringsunderlaget ett rimligt namn?
En betydande del av verkligheten speglas genom språket. Det blir själva ramverket som tankar tänks i och förmedlas genom och som utgör en ordning genom vilket vi kollektivt betraktar världen. Kampen om språket kan delvis sägas vara kampen om verkligheten.
I en ledare förra veckan skrev jag att den nu starkaste politiska grupperingen till höger mindre utgår från de politiska partierna och mer utgörs av en subkultur som skapats genom att bryta ner gränserna mellan partierna, och hålls samman av ett känslomässig starkt fokus på invandringen som den centrala frågan. Det är också ett för svensk politik helt nytt samarbete. Ett sätt att få syn på detta fenomen är att intressera sig för just språkanvändningen i hur man definierar sig själv och vad man inte är.
Under många år pågick inom den svenska borgerligheten en diskussion om hur man skulle beteckna sig själva. Det traditionella ”de borgerliga” ansågs något problematiskt, det indikerade att man representerade samhällets väletablerade. Begreppet ”icke-socialistisk” har brukats flitigt och länge, men avslöjade också att man mer definierade sig själva för vad man inte var än vad man var.
”Begreppet ”icke-socialistisk” har brukats flitigt och länge, men indikerade också att man mer definierade sig själva för vad man inte var än vad man var.”Markus Alexandersson
Inför valet 2006 etablerades därför begreppet ”Alliansen”. I sitt sommarprogram för några år sedan menade förre finansministern Anders Borg att det förmodligen kom från filmen Stjärnornas krig, om kampen mellan Rymdimperiet och Rebellalliansen.
Alliansen hade en tydlig liberal prägel och kom allteftersom att stå både för att man var icke-socialistisk och icke-nationalistisk, en kraft mellan socialdemokrater och sverigedemokrater. Inte minst förknippades ”Alliansen” med dess huvudarkitekt Fredrik Reinfeldt, samt med Maud Olofsson, som kallades ”alliansens mamma”. Oppositionen kom att anamma begreppet ”de röd-gröna”, emanerat från Carl Bildts mindre positiva ”röd-gröna röra”.
Att SD buntade ihop dessa båda grupperingar som ”sjuklövern” syftade till att illustrera att det fanns men att man inte tillhörde etablissemanget, samt frånvaron av nyanser i migrations- och integrationspolitiken.
I valrörelsen 2022 kallade Ulf Kristersson konsekvent sitt samarbete för ”min sida av politiken”. Denna definierades av en kontrast mot tidigare förd politik, vilket innebar att ”alliansen” inte längre var användbar som begrepp. Denna förknippades ju med Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf. Kristerssons syfte var att inkludera SD i sitt samarbete. Detta parti - och andra krafter långt högerut - hade ju gjort såväl Reinfeldt som Lööf till symboler för det som man nu skulle motarbeta och definiera sig av att inte vara.
Inte heller ”icke-socialistisk” har varit ett användbart begrepp. Socialism för tankarna till frågor om ekonomisk fördelning, välfärd och frågor som ägande och privatiseringar. Det är förvisso frågor som regeringssamarbetet är tämligen överens om, men samtidigt inte något som man vill definiera samarbetet med.
Efter valet fick samarbetet istället namn efter ett slott. För Tidö-partierna kan det nog stå för det rustika och bestående. För många av oss andra för det tankarna till begreppet luftslott. Och vad betyder det att partierna själva inte formulerat att namn som berättar vad man vill stå för?
