Ledare: Varning för nostalgi
Vi som allt mer nostalgiskt minns sjuttiotalet bör därför akta oss. Vi har ett drygt arbete framför oss om vi ska radera våra minnen för att hålla plats åt framtiden.
Vad är det vi borde glömma? Visst minns vi allt det där som vi föreställer oss kommer bli evigt: ABBA, Björn Borg och Ingemar Stenmark. Eller bröderna Salming.
Sånt produceras inte längre.
För några finns ”Spola kröken!” kvar i minnet, liksom Helly Hansens orange tröja, sk. ”glesbygdsdräkt”; Gul&Blå; Pripps Blå; Gul Blend; Wunderbaum; Mexitegel; föräldrarna som rökte i bilen och hemma; proggmusik och musikfester; tågluffande. Donny Osmond. Buster. Black Sabbath. Puch Dakota. Kiss.
Glöm!
En del har vi redan förträngt. Mängdlära i skolan i stället för matematik, pedagogfuxarnas magnifika övergrepp mot lärarkår och sunt förnuft. Liksom brunfärgade kök. V-jeans som krävde att folk låg på golvet för att få på dem. Vi har fortfarande mardrömmar om ”Vilse i pannkakan”, nostalgiska minnen som Halv Sju (som senare blev en förolämpning, ”Han är lite Halv Sju”), Beppes Godnattstund, Druttar och krokodiler, och en del annat av det som kallas för ”DDR-TV”.
Fasa!
Och på radio finns det nuförtiden kanaler som spelar popmusik av olika slag dygnet runt. Förr var det endast några få timmar per vecka som slikt fick chansen att fördärva det uppväxande släktet. Motståndsrörelsen bestod av nationella svikare som lyssnade på utländska radiokanaler eller började sända piratradio. De senare fördömdes, de senare fängslades.
Då fanns popidoler. Nu är alla artister som spelar in något begåvade med världsberömdhet.
I 15 sekunder.
På sjuttiotalet kom diskoteken, konkurrerande ut en massa protesterande dansorkestrar, och nästan dödade den gamla hederliga styrdansen. Idag dansar inte de yngre. De står istället står och hoppar till musiken, oftast i flock. Samtidigt som de tar selfies.
Ett slags narcissistiska massmänniskor.
Vi övergav pölsa och korv-med-bröd för pizza, hamburgare och lärde oss göra Chili con carne och Hawaii-kassler. Kryddskåpen började svälla och folk började uppskatta äventyrligheter som vitlök och paprikapulver. Och det öppnade upp vägen till dagens gourmetkultur.
Världen visade sig inte vara byggd på kokt potatis.
Det var också i den här vevan som staten framgångsrikt lärde oss att dricka vin, dessutom att välja efter druvsort. Det var inte lika vanligt på sjuttiotalet, ”survin” stod lägre i rang än såväl Explorer/Special eller mellanöl.
Det var bra.
Så har vi sjuttotalspolitiken. Palme. Fälldin. Kärnkraftsdebatten. Oljekrisen. Vietnamkriget. Nixon.
Visst. Krig, kärnkraft, märkliga amerikanska presidenter och energikris, det har vi nu också. Och mer lär det bli av den varan.
Men vi har vare sig någon Palme eller Fälldin. Ska vi glömma dem också? För att inte bli förlamande av nostalgi? Ska vi våga förtränga det förflutna för att ge mental plats för framtiden?
