Ledare: Vart pekar Ulf Kristerssons kompass?

En beskrivning av Kristersson är att han i grunden är en god liberal. Har en genuin ideologisk förankring i tanken om den enskilda individens frihet (och ansvar).

Staten ska hålla sig på avstånd. Det måste finnas starka skydd för medborgarnas fri- och rättigheter. Det öppna samhället måste värnas.

Men, säger detta perspektiv, han har tvingats ta fan i båten. Detta därför, lyder resonemanget, att det är bättre att moderaterna hanterar den auktoritära utmaningen som Sverigedemokraterna bär fram.

Politik är inte, som Lenin lär ha sagt, som att gå på Nevskij Prospekt och bara stolpa på rakt fram med partiprogrammet framför näsan. Utan politik innebär, för att citera en annan berömd politiker, att man får konstiga sängkompisar (Churchill).

Men i grunden finns det liberala uppdraget kvar. Det är bara att det nu gäller att göra en liten strategisk kringelkrok.

En annan tolkning är helt enkelt att Ulf Kristersson är en fullfjädrad karriärist, han vill helt enkelt vara statsminister. Och med den ambitionen gäller det att titta över vilka möjligheter som mandatförmedlingen ger. Samt sedan laga efter läge.

Om det är en liberal epok på väg upp i ungdomsförbundet på 80- och 90-talet, då är det vad som gäller. Om det är en auktoritär tidsanda som gäller nu, då får det duga som utgångspunkt.

Förr hatade vi staten och allt det som dess makt kan ställa till med. Nu älskar vi staten för allt det som går att göra med dess makt.

Detta underlättas dessutom av att många inom moderaterna redan när Reinfeldt klev av som partiledare (och statsminister) ville att partiet borde samverka med SD för att fortsätta vara regeringsbildare.

Den mer konservativa (och fläckvis reaktionära sossehatande moderaterna) har dessutom inga större problem med den sverigedemokratiska strömningen sedan dessa blivit en smula mer anständiga och framförallt skördat enorma valframgångar.

Med detta pragmatiska sätt att se saken så får det bli som det blir och moderaterna gör som de alltid anklagat sossarna för: Att göra dygd av nödvändigheten.

Den som vill ha makten måste, precis som den som gör omelett, vara beredd att knäcka ägg. För att tala med Stalin.

Eller när Ulf Kristersson ambitionen att bli en stor svensk reformator i vardande.

Målet är att genom socialpolitiska reformer skapa en ny borgerlig hegemoni - med de metoder som liknar den socialdemokratiska folkhemspolitiken.

Talet om ett paradigmskifte antyder en sådan tanke, att inleda en ny epok i svensk historia. Det kan ses som en fortsättning på ”de nya moderaterna” som mycket framgångsrikt lade sig till med ”arbetslinjen” och utnämnde sig till ”det nya arbetarpartiet”. Det gillade väljarna och blev en käftsmäll som socialdemokraterna ännu inte riktigt hämtat sig från.

Ulf Kristerssons talar ibland om att skapa en ny slags socialpolitik av den typ som socialdemokraterna praktiserade för 100 år sedan och som lyfte Fattigsverige in i en modernare och mer anständig tillvaro.

Då skulle det, enligt detta sätt att se saken, all denna föga liberala repression som regeringen tillämpar vara tänkt att lösa ett temporärt problem, men sen gäller det att också förändra villkoren för människor i grunden.

Det som ska ske längre fram är i så fall att genomföra långtgående och genomgripande reformer som stöper om de utsatta befolkningsgruppernas villkor.

En välfärdsstat anpassad efter nya villkor, med reformer som lägger livet tillrätta och ger alla en aktiv roll i samhällsbygget ... för att tala med makarna Myrdal.

Frågan är vilken av dessa tre tänkbara tolkningar som ger svensk arbetarrörelse mest kalla kårar?