Ledare: Verklighetens sura andedräkt
Vi har en verklighet före och en annan efter Rysslands invasion Ukraina, sade exempelvis den socialdemokratiska kulturministern Jeanette Gustafsdotter i Karlskrona och Ronneby.
Verkligen? Frågan är om det är en så annorlunda verklighet nu än den som vi redan hade. Att Sverige jackat upp försvarsmakten de senaste åren, satt trupp på Gotland och återinfört värnplikten antyder att det inte är så oerhört nytt det som nu händer.
Det här har tvärtom legat i korten länge. I tusen år, typ. Ryssland, som ett tag gick under beteckningen Sovjetunionen, har hela tiden varit en antagonist som vi varit tvungna att förhålla oss till. Och de till oss, ska väl tilläggas.
När socialdemokraterna inledde avlövningen av försvaret på 90-talet, en process som den borgerliga Alliansregeringen sedan slutförde, så fanns hos många en förhoppning om att Ryssland en gång för alla skulle inlemmas i den globala ekonomin, bli en demokratisk stat bland andra och slutgiltigt ansluta sig till det västerländska öppna samhällets principer om yttrandefrihet, rättsstat och marknadsekonomi.
Därför byggdes det svenska försvaret om, från att haft uppgiften att försvara Sverige till att istället följa Imperiet runt globen för att uppnå historiens slutpunkt.
Men så blev det inte. Vi känner nu verklighetens sura andedräkt.
Jag minns att jag när försvarsmakten började monteras ner träffade, i en TV-studio, en av de ansvariga ministrarna för skrotningen. Denne har sina rötter i Karlskrona och behövde därför inte undervisas i hur hotbilden traditionellt ser ut för Sverige. Jag frågade:
- Innebär nedrustningen också en beredskap för återupprustning när ryssarna börjar röra på sig igen?
- Då får vi rusta upp igen, sade ministern bestämt.
Och det är detta som nu sker. Vi återgår till normalläget, att hotet från Antagonisten i öst tvingar oss att åter rusta oss till en anständig nivå för att kunna försvara rikets oberoende.
Så det där budskapet om att vi har ett helt nytt läge i säkerhetspolitiken, det tror vi inte på. Det är i huvudsak ägnat åt att måla upp en lämplig hotbild som ska få folk att acceptera att ett avgörande framtidsbeslut tas några ett par månader innan ordinarie val till riksdagen.
”Så det där budskapet om att vi har ett helt nytt läge i säkerhetspolitiken, det tror vi inte på. Det är i huvudsak ägnat åt att måla upp en lämplig hotbild som ska få folk att acceptera att ett avgörande framtidsbeslut tas några ett par månader innan ordinarie val till riksdagen.”Stig-Björn Ljunggren
Visst, det kanske är nödvändigt. Hastigheten i processen att ansluta oss till Nato är oroande, av flera skäl.
För det första därför att många kan komma att känna sig överkörda - att ett viktigt framtidsbeslut tas några månader innan valet.
För det andra därför att Natofrågan riskerar att störa ut andra viktiga framtidsfrågor. Om hur vi rustar sjukvården, inte krigsmakten. Valet borde handla om hur vi återupprättar en inre fred, inte fred i världen. Valet borde handla om hur vi går in i en grön nyindustrialisering, inte ett krig i Europa.
Men de finns en tredje källa till oro. Innebär den brådstörtade hastigheten i närmandet till Nato - framförallt från Finlands sida - att de vet något vi andra inte vet om hur Antagonisten tänker?
