Ledare: Vi behöver identitetspolitik

Men partiledningen fick som den ville. Socialdemokraterna kom att driva uppfattningen att alla som kan jobba också ska göra det.

Det kan tyckas vara en rätt fånig fråga att gräla om, men tvärtom, är av flera skäl en bra tillspetsning av politiska vägval.

För det första lever vi i ett samhälle där det både är arbetslöshet och arbetskraftsbrist. Några kan inte försörja sig själva, andra kan inte få tag på den arbetskraft de behöver för att kunna expandera.

Flera regeringar har gradvis låtit arbetsmarknadspolitiken förfalla. Utbildningssystemet har inte anpassats efter efterfrågan på lönearbetare. Resultatet är att det finns ett överflöd av statsvetare, musiker och medieutbildade, en brist på systemutvecklare till IT-branschen och folk med c-kort för bussar. För att inte tala om vården.

För det andra är det fel att prata om tillväxtskadliga skattehöjningar och idiotbesparingar i första hand, när det är fler i arbete som vi behöver för att klara välfärden.

Ju fler som får möjlighet att sälja sin arbetskraft, desto färre behöver slanga från understödskassan.

Och för det tredje, som Stefan Löfven uttryckt det angående ett samhälle där folk är satta i arbete:

Det blir jobbigare mornar men ett bättre liv ...

Det fjärde skälet är att folket i arbete anknyter till arbetarrörelsens rötter. Det heter ”arbetarrörelsen” inte ”fördelningsrörelsen”. Först kommer produktionen och dess villkor, sedan följer välfärdspolitiken, som i sin tur stimulerar en ökad och mer effektiv produktion ...

Socialdemokratin behöver återvänder till det centrala svänghjulet. Att stå för det arbetande folkets intressen.

Arbete är den länk med vilken hela kedjan av folkliga dygder och värderingar kan dras upp - och partiet återta sin roll som den ledande kraften i Sverige.

Detta är också ett sätt att slippa den förödande identitetspolitik som snärjt in vänstern i vårt land. Vi har sett att när den folkliga vreden över sakernas tillstånd fått väljarna att röra på sig så är det inte vänstern de går till. Utan högern.

Skälet är att vänstern genom sitt identitetspolitiska gnägg övergav den gamla folkhemsprincipen om att vi ska betrakta oss som en familj, med ömsesidig respekt, och inte utse några kelgrisar eller styvbarn.

Vänstern har istället lyft fram olika samhälleliga förtryckta undergrupper utan att samtidigt lyckas inkludera den traditionella arbetarklassen.

Kanske kan vi uttrycka det så här: Genom att prata om arbete åt alla, en lön att leva på och respekt för de välståndsbildande krafterna kan socialdemokratin skapa en identitetspolitik som är enande, inte splittrande.

Vår gemensamma identitet blir arbetet.

Låt oss återupptäcka - och återuppväcka - arbetarklassen. Gärna identitetspolitik, men i så fall som förenar oss i ett gemensamt uppdrag, att arbeta för vår överlevnad.