Ledare: Welcome to Sweden!

Till att börja med verkar utgångspunkten vara att vi just nu befinner oss i en besvärlig situation med krig i vår närhet och att vi därför bör sitta still i båten och inte provocera bysantinerna borta i Moskva.

Det är allvarligt, låt oss inte göra det värre. Exempelvis genom att låta etablera amerikanska trupper på svenskt territorium.

Så lyder argumentet.

Men ett annat perspektiv på detta är att vi inom en snar framtid kan räkna med att bli indragna i krig. Det har egentligen redan startat genom fientliga aktiviteter, det som kallas ”proxykrig”. Alltså där vi attackeras av krafter som indirekt kan knytas till ryska intressen.

Jänkarna kommer alltså inte hit ”utifall” utan ”därför att”. Det är inte ”om” utan ”när” som är frågan.

Därför verkar också argumentet att direkt amerikansk närvaro gör oss till ett legitimt mål än om de inte finns på svensk mark ha viss bärighet. Men ryssarna är inte dumma på det viset. De vet, i synnerhet efter vårt öppna medlemskap i Nato, att vi har ett nära samarbete med USA och kommer i vilket fall som helst att behöva vara proaktiva när det väl drar ihop sig.

Den dystra framtiden är alltså här och de svenska möjligheterna att ännu en gång flyga under radarn när kriget börjar är rätt små och är framförallt inget vi kan räkna med.

Ett annat argument i DCA-debatten har haft en ursvensk klang. Nämligen att vi ska ta stora beslut först efter ett gediget rådslag, baserat på folkbildning och diskussion.

Det är den svenska modellens kärna. Vår demokrati och vårt folkstyre. Så varför hetsa?

Det finns två svar på den frågan.

Den ena är att Natomedlemskapet hetsades fram och tog folk med överraskning. Allt vände inom några veckors tid. Vårt dolda medlemskap i Nato blev officiellt. Och allt detta skapade en rekyl som kommer nu när DCA-avtalet dyker upp.

Alla som var emot Natomedlemskap men blev tagna på sängen får nu en andra chans. Därför gäller det att ta beslutet innan dessa kverulanter hinner göra mer än att skicka 100 insändare med 1000 undertecknare. Vi vill inte, resonerar höga vederbörande, få ytterligare en folkomröstning på halsen, likt den om kärnkraften.

Det andra svaret är att USA i höst med viss sannolikhet väljer en president som är oberäknelig. Med tanke på vad denne kan hitta på för galenskaper så gör vi klokt i att få avtalet i land nu innan villkoren blir värre.

Således är det nödvändigt att vika ner oss och skriva på. Welcome to Sweden!

Men det är också nödvändigt att skapa ett starkt försvar för svensk självständighet oberoende av dessa hastigt undertecknade avtal. Det är inte en kraft som främst kommer att mobiliseras i maktens korridorer utan måste bygga på klassisk svensk folkrörelsemodell.

Nästa steg kommer säkerligen att vara kravet på att svenska värnpliktiga ska kunna stationeras i andra länder. Om vi förväntar oss att amerikaner ska komma hit och hjälpa oss - då får vi väl också skicka folk dit de behövs?

Med tanke på att vi ställt oss på ett sluttande plan är det dags att ta den diskussionen nu.