Ledarintervju med Vilhelm Konnander: Så tänker Putin

Hur ska vi förstå det Putinregimen nu gör?

– Putin gör vad han säger. Det har han gjort i åratal, men vi i väst har inte velat lyssna eller ta honom på allvar. Han ser Ryssland som inringat av fiender, likt andra världskrigets belägrade Leningrad i vars ruiner han växte upp. I tal efter tal sedan mitten av 00-talet har vi hört honom upprepa samma sak i allt högre tonläge – så också i det tal han höll till nationen efter Rysslands invasion av Ukraina.

Putin var väl från Leningrad – och pappan en krigsveteran? Så det är en genuin upplevelse som han har?

– Det är Putins upplevelse utifrån hans uppfattning om sin historiska roll. Att han är den som ska återupprätta Rysslands storhet. Den 23 februari när han slutgiltigt fattade beslutet om invasionen – det är symboliskt nog ”Fosterlandsförsvararnas dag” då landet årligen firar Röda Arméns segrar.

Det är en tung historisk bakgrund ...

– Ja det är en mycket tung bakgrund. Och det är ett nationalistiskt synsätt som kommit att prägla Rysslands styrande elit.

Vad är det för slags struktur som den eliten styr över?

– Putin har skapat ett auktoritärt system baserat på långtgående symbios mellan politik och ekonomi, där allt hänger på presidentens välvilja. Det har skapat en ordning som kan liknas vid ett pyramidspel, där systemet hela tiden måste matas med resurser samtidigt som korruption sprider sig. Efter undertryckandet av 2011 års folkliga proteströrelse har regimen långsamt och metodiskt slagit ned all opposition. När inte systemet matas längre, måste det tryckas ned.

Denna symbios, hur uppkom den?

– Det handlar om att Putineliten systematiskt tillägnat sig tillgångar som oligarkerna lade beslag på under 90-talet efter Sovjets fall. Staten, det vill säga Putineliten, har tagit kontrollen över stora delar av ekonomin. Det gäller främst energisektor och infrastruktur. Till en början nöjde de sig med att få sina procent av verksamheten, nu har de tagit över kontrollen.

Hur hänger detta ihop med Ukraina?

– Invasionen är ett sätt att legitimera ett system som under Putin sjunkit allt djupare ned i korruption. Nationalismen har blivit metoden att hålla systemet vid liv. Med Rysslands ockupation av Krim 2014 fick Putin hela 86% av den ryska opinionens stöd – hans högsta siffror någonsin. Nationalismen som enande kraft är stark, särskilt om man uppfattas återupprätta fosterlandets ära.

Så invasionens orsaker är i grunden inrikespolitiska?

– Ja, och ryssarna ser också Ukraina som en spegelbild av dem själva. Ukraina är vad Ryssland skulle kunnat vara om de inte haft sitt auktoritära system. Trots att korruptionen hög i Ukraina också, har de ändå en politisk och ekonomisk maktdelning med skilda intressen som konkurrerar om och balanserar makten. Ukraina har till skillnad från Ryssland utvecklats positivt. Medan rysk ekonomi stagnerat har Ukraina haft tillväxt.

Vilhelm Konnander beskriver hur Putins försök till ekonomiska reformer, innovation och diversifiering kollapsat i korruption. Misslyckandena har istället lett landet i reaktionär riktning, framförallt när oljepriserna inte kunnat hålla systemet under armarna. Och, säger Konnander, penseldrag för penseldrag har Putin målat in sig i ett hörn.

Utrymmet för att ändra på detta är således rätt litet?

– Det är en fullständig återvändsgränd. De har byggt upp ett system med total centralisering av makt, 2020 ändrade Ryssland sin konstitution där maktdelning och ansvarsutkrävande i princip togs bort och där Putin i princip kan tillsätta och avskeda ministrar, domare och tjänstemän som han vill, med premiärministern som presidentens springpojke. Att 2020 års diktatoriska konstitutionsreform sammanföll med de lägsta oljepriserna på 20 år är ingen slump.

Vad kommer det här att landa?

– Det enda sättet är att Putin försvinner. Det här är en existentiell fråga för honom och hans regim. Han har drivit fram en situation som det inte finns någon väg ut ur. Vi kan inte heller erbjuda honom en utväg., förutom att lägga oss platt, då drivkrafterna till kriget är inrikespolitiska. Även om det kan kännas avlägset, ska vi inte heller utesluta att Ryssland löser sina egna problem genom att Putin störtas. Den ekonomiska elitens kritik mot kriget har växt och kanske börjar man få nog av diktatorsfasoner som riskerar störta Ryssland i fördärvet.

Då har vi rätt dystra framtidsutsikter?

– Ja, tyvärr, det är en determinism i detta som är förskräckande. Vi har agerat med ett önsketänkande därför att det han upprepat år efter år är så svårt att ta till sig. Angela Merkel sade 2014 när hon träffat honom att ”han verkar leva i en annan värld”. Och hon, med sin bakgrund i Östtyskland kände igen den här sortens varelser. Putin lever i den ”ryska värld”, Ruskij Mir, han själv skapat med en verklighetsuppfattning som bygger på den storryska imperialistiska visionen.

Men vad ska vi då göra?

– Tänka långsiktigt och strukturellt och faktiskt göra det som Putin i alla år anklagat väst för, att undergräva det ryska politiska systemet, nationellt och internationellt. Vi får göra det som han försökt göra med våra samhällen när han stött olika undergrävande krafter, med inblandning i USA:s presidentval 2016 eller kuppförsök i Montenegro. Vad Putin lyckats göra är att få oss att bete oss som han inbillat oss att vi gjort, att vi är ute efter att störta honom. Men det är han själv som framkallat detta. Han provocerar nu fram den reaktion som han beskyllt väst för i årtionden. Den stora frågan är ändå om väst kan finna någon annan utväg än att bli inmålad i Putins militaristiska hörn, men det kan bara framtiden utvisa.