Mats Johansson: Ledarkrönika: 1+1 blir mer än 2
Det har varit gott om Covid-karantäner, inresta spelare och säkert ett och annat kanalbyte när matcherna har känts hopplösa för oss TV-tittare. Men till slut stod svenska handbollslandslaget som vinnare i Europamästerskapen. Idrott när det är som allra bäst. Spänning och glädje.
Vilken resa som det laget har gjort med helt fantastiska resultat i match efter match. Med allra minsta marginal så bärgades EM-titeln, 20 år efter triumfen i Globen som var förra gången som ett svenskt landslag vann en stor titel. Denna gången med en straff i finalens absolut sista sekund, där Niclas Ekberg visade iskyla och blev hjälte.
Det finns många reflektioner efter EM-succén. En är de massiva hyllningarna av sporten handboll. Många faller in i kören av just det "sportmanship" som är så naturlig för handboll. Tufft och hårt men här reagerar tom spelarna när någon försöker "filma" till sig fördelar. Här tar man en smäll och ger en smäll med samma goda humör. Det är imponerade. Handbollsspelare är ofta prestigelösa och både förstår och accepterar sin del av en helhet. Och har en förkärlek för rent spel trots att alla är vinnarskallar av stora mått.
Den inställningen och genomförandet hade många idrotter mått så bra av, som exempelvis filmande fotbollsspelare eller egotrippade hockeyspelare.
En annan reflektion är det sätt som den svenska landslagsledningen byggt detta framgångsrika team. I intervju efter intervju återkommer både spelare och ledare till gemenskapen glädjen och tryggheten som finns i gruppen. Hur laget är viktigare är jaget.
Det gemensamma resultatet är större än den egna rollen och prestationen. Att ha kapaciteten och förmågan att få den förankringen och förståelsen hos ett gäng av vinnarskallar är så stort.
”Det gemensamma resultatet är större än den egna rollen och prestationen. Att ha kapaciteten och förmågan att få den förankringen och förståelsen hos ett gäng av vinnarskallar är så stort.”Mats Johansson
Det är befriande i tid av extremt utpräglad individualism att se hur motsatsen firar triumfer. Dessutom ett så svenskt ledarskap, som ofta den typen kallas inte minst utomlands. Dock med en norsk förbundskapten som arkitekt, byggt på delaktighet och gemensamt ansvar. Absolut inte kravlöst utan med tydliga ramar men med insikten om att ett plus ett kan bli mer än två. Och det i en tid när så många ropar efter den starke mannen som pekar med hela handen.
EM-triumfen borde leda till eftertanke hos alla dom som tror på ledarideal som är hämtade från förr. Både inom och utanför idrottens värld.
