Lars Ohly: Ledarkrönika: Den som ljuger bäst vinner

Donald Trump är väl det tydligaste exemplet på lögnens roll i politiken. Med skapandet av ”alternativa fakta” kunde han avfärda vadsomhelst: klimatförändringar, rysk inblandning i amerikanska val och faktiska valresultat. Hans lögner närmade sig tio tusen vid slutet av hans presidentperiod, enligt Washington Post.

Även Boris Johnson förfinade konsten att ljuga under sin tid vid makten. Han mörkade vad han gjort och bad om ursäkt för att han mörkat när han avslöjades – vilket ofta dröjde till dess att det fanns fotobevis.

Detta flexibla sätt att förhålla sig till sanningen märks även i Sverige. Jimmie Åkesson ”upplever inte att det är någon kris” för klimatet. Och med detta reducerar han klimatforskningen till en åsikt bland andra som han kan möta med sin egen sanning.

Ett annat exempel är när Åkesson ställs inför det besvärande läget att försöka skademinimera sin egen oförmåga att välja mellan Putin och Biden genom att påstå att ”gröna partier” agerat som ”Putins nyttiga idioter”. Sanningen är att Sverigedemokraternas uppskattning av Putin är väldokumenterad, men med en skamlös lögn och nätkrigare som sprider den vidare kan många förmås tro på motsatsen.

Nu har åter lögnerna hamnat i centrum för den politiska debatten. Det handlar bland annat om de löften som de tidigare oppositionspartierna ställde ut i valrörelsen angående högkostnadsskydd för elräkningar och sänkt pris på bensin och diesel. Det är uppenbart att det de sa i valrörelsen inte hade täckning och inte motsvaras av politiska beslut nu när de har makten.

I den senaste partiledardebatten förnekade också Ebba Busch att hon någonsin sagt att den förra regeringen ”med berått mod” tillåtit en stor smittspridning av Covid-19, trots att citatet finns tillgängligt för alla på SvT Play från 7 juni 2020.

Men det verkar inte spela någon roll att politiker ljuger. Det behövs inte ens ett erkännande av att man haft fel utan det går bra att bara låtsas som ingenting (och fortsättningsvis säga tvärtemot vad man tidigare sagt). Begreppet ”teflonpolitiker” har sällan varit mer aktuellt som benämning på landets styrande elit.

I förlängningen är detta farligt och allvarligt. Om ett stort antal väljare tror att vetenskapsförnekaren Elsa Widding i Sverigedemokraterna har rätt om klimatet eller att det finns en "deep state" som består av ett internationellt nätverk av sataniska pedofiler som styr världen så kan det få förfärliga konsekvenser. När det är ok att ljuga i det offentliga så legitimeras lögnen varsomhelst. Gränsen mellan sant och falskt suddas ut. Den som ljuger mest och bäst vinner.

För att ett samhälle ska kunna bygga en stark demokrati krävs att politiska beslut baseras på en fri debatt grundad i kunskap.

Lars Ohly, tidigare partiledare för vänsterpartiet