Alva Mogert Palm: Ledarkrönika: Det är mörkt
Ensam står jag mitt i mörkret och försöker lista ut om det är ett vanligt strömavbrott eller en attack från Ryssland.
Min generation av unga som växt upp i Sverige har varit väldigt skyddade från krig och konflikt. Vi har sett det på film, hört berättelser från vänner som flytt från länder långt bort och pluggat om det inför historieprov. Det har varit något främmande.
Men inte längre. Det trygga Sverige känns inte riktigt lika tryggt.
I början av 2022 hörde jag stridsflygplanen ovanför mitt hus. Till alla som ville lyssna berättade jag om hur övningarna hade blivit fler. Efter någon vecka av att mina vänner inte trodde mig kunde jag till slut se planen. Militärflygplanen som börjat flyga över mitt område gjorde att Rysslands invasion av Ukraina kändes oerhört nära.
Från en dag till en annan började jag och mina vänner att diskutera var våra närmaste skyddsrum låg. Vad vi ska ta med oss. Hur vi ska underhålla oss. Tankar vi aldrig ens kommit nära innan. Skyddsrummen har alltid funnits där i källaren men inte varit mer än en dörr man inte öppnar.
Vi började diskutera vad våra uppgifter skulle vara om det blev krig. En vän skulle fortsätta arbeta på boendet. En annan skulle hålla i barnaktiviteter i skyddsrummet eller på gården. En tredje hade ingen aning.
När elektriciteten stängs av tänker jag på gasledningen i Östersjön. Jag tänker på ryska ubåtar som visar upp sig utanför svenskt vatten. På Natoövningarna som börjat ske runt om i Sverige. Jag tänker på krig.
När jag var mindre och vi fick strömavbrott var första känslan inte rädsla, utan lycka Strömavbrott betydde att frysen inte fungerade och att glassen behövde ätas upp.
Frysen är fortfarande full med glass men det är inte längre det som står högst upp på prioritetslistan. I stället ligger jag vaken och lyssnar efter flygplan.
Rädslan för krig har gått från att vara icke-existerande i mitt liv till en konstant. Varje flygplan kan betyda krig. Varje hög smäll. Varje strömavbrott. När Hesa Fredrik dånar lyssnar jag, kollar kalendern och andas ut.
”Rädslan för krig har gått från att vara icke-existerande i mitt liv till en konstant. Varje flygplan kan betyda krig. Varje hög smäll. Varje strömavbrott. När Hesa Fredrik dånar lyssnar jag, kollar kalendern och andas ut.”Alva Mogert Palm
Kanske är det en orimlig rädsla. Den känns dock inte främmande. Den känns inte långt bort eller som något från historieböckerna. Den är ständigt närvarande.
När mörkret kommer är rädslan allt jag har kvar.
