Markus Alexandersson: Ledarkrönika: Det ofiltrerade tänkandet
Istället anklagas DN och SVT, men också Expressen och TT, av Beckman för att vara vänster.
Det är just så man långsamt gröper ur förtroende för oberoende journalistik. Att Beckman är en stolle gör inte saken mindre allvarlig, stollar fyller en funktion i systemet.
Vad politiker tänker och vad de kommunicerar är inte alltid samma sak. Från twittrande ”backbenchers” i riksdagen kommer vi däremot nära det ofiltrerade tänkandet.
I ett par partigrupper finns några som inte får förtroende att bli minister eller gruppledare i ett utskott. Likt förbannat väljs de år efter år in i riksdagen och deras roll kan liknas vid råbusarnas i ett NHL-lag; uppgiften är inte att göra mål utan bidra till poäng, genom att ställa till med bråk eller helt enkelt slåss.
Lars Beckman är själva grundmodellen för en sådan.
Deras funktion är att skicka upp testballonger. Om de funkar blir de partiets politik, om de istället flyger fel är det lätt för partiledningen att ta avstånd från avsändarna, de är ju inga tungviktare. De förväntas också att långsamt tänja anständighetens gränser.
Lars Beckman agerar dessutom för att minska oberoende mediers trovärdighet, vilket har blivit en prioriterad uppgift för den mer vulgära delen av den politiska högern.
Under senare tid har han drivit kampanj mot TT:s mångårige politikreporter Owe Nilsson och antytt att Aftonbladets kommentator Lena Mellin tillhör ”arbetarrörelsen”. DN anklagas för att såväl på nyhetsplats som på den liberala ledarsidan vara en ”socialdemokratisk megafon”.
Idén är densamma som Trumps. Om journalisten skriver eller säger något som är dåligt för ditt parti är den partisk, om rapportering däremot är positiv är det TROTS att medierna i själva verket är vänster.
”Om journalisten skriver eller säger något som är dåligt för ditt parti är den partisk, om rapportering däremot är positiv är det TROTS att medierna i själva verket är vänster.”Markus Alexandersson
Strategin är att bidra till självcensur, att misstänkliggöra och få mediekonsumenter att istället för att ta del av oberoende media med ett system av etik och kontroll söka sig till ytterhögerns alternativmedia.
Att Beckman, trots att han valdes in redan 2010, inte har avancerat längre än till ledamot i civilutskottet avslöjar en del. Det innebär emellertid att han har mycket tid till att befinna sig på Twitter. Och han twittrar enormt mycket.
Ett fenomen är att de som inte når framgång i den egna gruppen istället kan känna tillfredsställelse av många likes och retweets. Det i sig driver skribenten att att uttrycka sig ännu mer drastiskt, en radikalisering sker då i en typ av dialektisk harmoni.
