Lars Ohly: Ledarkrönika: Det omutliga Sverige

Transparency International publicerar sedan 1995 sitt så kallade Korruptionsindex. Organisationen definierar korruption som ”missbruk av offentlig makt för privat nytta.” I början av mätningarna låg Sverige bäst till av alla länder i världen tillsammans med Danmark. Men sedan 2015 har Sverige tappat i rankning och placeringar och är nu näst sämst i Norden.

Vad är det som har hänt?

Dels sker en global nedgång vad gäller rättvisa och rättsstatens principer. Det sammanfaller med ökad makt och ökat inflytande för auktoritära partier i många länder. Vi har sett det tydligt i länder som Polen och Ungern. Nationalistiska högerregeringar har gång efter annan attackerat rättsstatens principer och undergrävt demokratins bärkraft.

Och vi har samma utveckling i Sverige. Även här ifrågasätts domstolars självständighet, även svenska politiker inför regler och lagar som underlättar missbruk.

Att Sverige under lång tid haft världens mest extrema, privatiserade skolsystem är ett exempel på att politiska beslut kan leda till ökad korruption. Om offentlighetsprincipen inte längre gäller i offentligt finansierade verksamheter ökar naturligtvis riskerna för att felaktigheter som begås aldrig når allmänheten.

När offentlig egendom säljs ut försvinner också den demokratiska kontrollen över verksamheter som tidigare ansetts viktiga att driva gemensamt. Avregleringar och privatiseringar har underlättat för skumma krafter att berika sig på skattepengar. Att varningar nu alltmer hörs om att organiserad brottslighet gjort inbrytningar i så kallade välfärdsföretag är ett exempel på detta.

Viktigast av allt i arbetet mot korruption är medborgarnas tillit. Vi måste kunna lita på att samhället fungerar på ett rättvist sätt och bygger på principen om likhet inför lagen. Men den tilliten försvinner när makthavare avslöjas tänja på gränser eller bortse från regler för att gynna sig själva eller sina kompisar.

Se bara på Anna Kinberg Batra som har anställt tre goda vänner på höga positioner utan att ha följt regelverket. Eller se på justitieministern Gunnar Strömmer, som blev avslöjad av ”Kalla fakta” när han som partisekreterare hjälpte till att runda reglerna för partibidrag.

Finansminister Elisabeth Svantesson har själv avslöjats med att skriva sig i en sommarstuga för att få bidrag från riksdagen för dubbelt boende. Och statssekreterare i den SD-stödda regeringen verkar vara ett särskilt släkte som anser sig inte behöva följa lagar eller regler som vilken Svensson som helst.

Sverige har en skolminister som gick direkt från en styrelsepost i den börsnoterade skolkoncernen Tellusgruppen till ministerposten. Och en av männen bakom hela friskolereformen på 90-talet, Anders Hultin har blivit mångmiljonär. Som vd för skolkoncernen John Bauer ansökte han om konkurs, köpte för en billig peng ut ett antal skolor ur det egna konkursboet och drev dem vidare i ett nystartat bolag.

Det var verkligen alldeles för lätt att googla fram exempel till den här artikeln. Sverige har blivit ett land där vissa politiker tar alla chanser att berika sig själva på sina kontakter, kunskaper och sin insyn i politiska beslut. Det är inte så underligt att Sverige rasar i korruptionsindex när mängder av politiker verkar mer intresserade av att tjäna pengar i stället för att tjäna folket.