Emma Karinsdotter: Ledarkrönika: Detaljerna syns först när vi saktar ner

Jag lämnade barnet på förskolan. Sen promenerade jag mot kontoret. Jag slogs av hur sällan jag promenerar nu för tiden, nästan alltid är det cykeln. Och nästan alltid har jag bråttom. Snön ställde allt på ända. Det var skönt att gå. Jag tycker om det där ljudet, ni vet när fötterna pulsar fram och snön liksom kramar? Tankarna började virvla som snöflingor. Jag gick förbi ett affischplank och läste, ”Jag ringde vårdcentralen. De svarade”, ”Jag slapp välja skola. Den närmsta var bra” och ”Jag flydde från krig. Jag var välkommen”. Jag cyklar förbi affischerna varje dag, men först nu läste jag. ”Vilket bra sätt att formulera ett samhälle. Så enkelt, så bra!”, tänkte jag och pulsade vidare.

Omgiven av all vit snö, började jag tänka på dom oskrivna papprerna på kontoret. Jag har längtat så länge efter den här skrivperioden, flera veckor av obruten skrivtid. Ändå känns det svårt. Dagen innan hade jag lunchat med en vän som också är författare, ”Jag bara skriver lite och hoppar mellan idéerna, det blir liksom inget” sa jag, uppgiven att jag inte hittat något nytt skrivprojekt än. ”Hur länge är det du haft din skrivperiod nu?” sa hon, ”En vecka?”. ”Det här är min sjunde skrivdag”, sa jag, och fick syn på mig själv utifrån.

En berättelse som tar över mig kan ta flera månader, ibland år, att skriva. Ibland är det bara en bok, ibland hittar jag en hel värld jag vill skriva flera böcker om. Och så satt jag där och var otålig, som vanligt, för att jag inte hittat någon ny berättelse efter ynka sju dagar.

Jag tänkte tillbaka på samtalet när jag såg snöflingorna dala ner vid mina fötter. Plötsligt mindes jag något ur en favoritbok, Lev kreativt! av Julia Cameron. Hon skriver ”Konst föds ur uppmärksamhet” och menar att det är först när vi saktar ner och ser detaljer, som idéerna dyker upp. Jag tackar snön för påminnelsen, och går långsamt vidare mot skrivandet.