Alva Mogert Palm: Ledarkrönika: Digitaliseringens baksida
Att kunna köpa bussbiljetten och se räkningar direkt i mobilen gick snabbt från att vara underlättande till att vara ett hinder.
Med 22 år på nacken är det digitala en självklar del av mitt liv. Från datorscheman på fritids till den första smartmobilen i 5:an och hyreskontrakt som skrivs på med bank-id.
Det är inte många dagar i mitt liv jag levt utan tekniken och en konstant uppkoppling till resten av världen. Att det resulterat i en total tillförlitlighet till det digitala är inte konstigt.
När jag efter ett klantigt misstag stod utan telefon var jag inte bara utan den konstanta vikten i fickan. Jag stod utan kommunikationsmöjligheter. Jag stod utan pengar då hela CSN bidraget redan överförts till ett separat konto och jag stod utan möjlighet att betala mina räkningar som alla låg i Kivra låst med bank-id.
Ett dygn spenderades av att försöka googla upp familjemedlemmar telefonnummer så jag kunde få kontakt. I stället för att sitta i skolan med en inlämning fick jag ta mig till banken för en bankdosa.
Jag köpte den dyrare bussbiljetten ombord och satt med Ipaden under resan för att uppdatera min projektgrupp.
Att digitaliseringen av vårt samhälle är ett plus står jag fast vid, men att det lämnar vissa grupper utanför är det ingen fråga om.
En 22-åring som blir av med sin telefon och står tafatt är inte det största problemet i dagens digitala samhälle. Det är alla de grupper som inte har tillgång till det digitala från första början.
”En 22-åring som blir av med sin telefon och står tafatt är inte det största problemet i dagens digitala samhälle. Det är alla de grupper som inte har tillgång till det digitala från första början.”Alva Mogert Palm
Från den första datorn till idag har det digitala varit en ekonomisk fråga. Teknik är dyrt och i många fall ett måste för att ta del av samhällstjänster och demokratin.
När jag tog mig till vårdcentralen för att boka en tid fick jag höra att det måste jag göra hemifrån. När min doktor vill diskutera något ringer hon mig.
Medborgares rätt att tycka till om saker i sin stad går även det över till det digitala. Att gå till kommunhuset för att ta reda på vad som planeras i staden eller ge synpunkter kring nya byggen är inte längre normen. I stället sker det genom på internet där man måste veta vilken hemsida man ska leta på.
I digitaliseringens framtakt får vi inte glömma tanken bakom den. Målet med digitaliseringen är tillgänglighet och då måste vi se till att inte en endaste person lämnas bakom.
