Stig-Björn Ljunggren: Ledarkrönika: Doft och lukt, del 4
Om det är någonting som utmärker mina luktminnen från hembygden på sextio- och sjuttiotalet är det pappersmassafabriken hemma i Norrsundet, några mil norr om Gävle.
Om någon klagade över stanken så blev svaret: Det luktar pengar! Och vi försvarade oss med att det var värre lukt från sulfitfabriken i 5 mil söderut, Skutskär (”Skitskär”) och drog ramsan om ”Sulfat det luktar mat, sulfit det luktar skit”.
Att pengar luktade bekräftades också av mynten. På denna tid använder folk fortfarande riktiga pengar, såna av papper och metall. Några femöringar (av koppar) räckte för att köpa lite godis. Enkronor innehöll en försvarlig mängd silver. Och dessa mynt hade en speciell lukt.
Förklaringen är att när vi gnuggar ett mynt reagerar metallen med svett från våra fingrar och skapar en doft som vi förknippar med metall. Kanske bidrog alla andra smutsiga fingrar som tummat slantarna till detta.
I skarp kontrast till pratet om att fabriken luktade pengar står uttrycket: ”Pengar luktar inte!”. Det härrör från en Romersk kejsare, som när han möttes av protester för att han infört en speciell pissoarskatt, höll upp ett mynt och sade på latin: ”Pecunia non olet”.
Men för människor som jobbade på fabriken, och hela det samhälle där fabriken utgjorde den främsta välståndsskapande kraften, var lukten lätt att stå ut med, trots allt.
Kanske är det så, att pengar inte luktar, utan doftar, även om det är en bolmande fabrik.
Det var till och med så, att när vi badade i havet nära fabriken kunde vattnet vara alldeles brunt från utsläppen. ”Lutvattnet” luktade! Det var äckligt, men längtan efter att få härja runt i vattnet en varm sommardag tog överhanden. Fast det är idag obegripligt att det ens var tillåtet. Men förstås, förklaringen var det där med pengar, att dessa doftar ...
Jag kom sedermera också att börja jobba på fabriken. Lukten satte sig i kläderna. Så efter jobbet byttes overallen mot ”fabrikskläderna”, och väl hemma så hängdes dessa in i en egen garderob för att inte smitta av sig på ”riktiga” kläder.
För alla som jobbade på fabriken fanns en hel bukett med lukter att känna igen. Själv minns jag vattenverket och lukten reningsprocesserna där. Hette det ”avjonisering”? Och jag minns hur nyhuggen träflis kunde ge en berusande känsla.
Det är nästan så jag frestas att gå ut och såga lite för att framkalla doftande bilder ur minnessållet.
