Stig-Björn Ljunggren: Ledarkrönika: Doft och lukt, del 6

En nyss upphälld öl doftar underbart. Den enda konkurrenten är möjligtvis näsinjektionen från en burk Coca-Cola precis när den öppnats.

Det är något med den där vitaktiga gasen som kommer ur burken. Den är en sensation och säkert onyttig. Men det gäller bara den första burken, inte nästa. Vilket är en skillnad mot öl där varje nyupphällning är nästan lika god som den första.

Platsen för öldoften kanske också har sin betydelse. Ett gammalt väl indrucket ölcafée ger ju redan innan ölen hällts upp en positiv sensation.

Vi som var med på de gamla goda tiden, som tog slut halvårsskiftet 1977, minns också hur det innan detta djävulens datum gick att köpa en mellanpilsner på Konsum, och sedan gå ner till vedlagret vid hamnen och dricka upp några flaskor i vårsolen, och med värmeförstärkningen från timret, det var en oslagbar kombo, även om pilsnern var lite ljummen.

Så fort ölen kommer på bordet så hör jag Tommy Körberg sjunga så det ekar över hela nejden:

”Det doftar öl, från London till Berlin

Det doftar öl, oooh vad man mår bra ...”

En granne till doft är smak. De hänger liksom ihop. Och en smakrik doft kan ge oss associationer till både det ena och det andra. Bakåt i tiden, till hur det doftade av farmors kåldolmar, eller framåt eftersom det är lättare att möta världen med mat i magen.

Jan Guillou lär en gång ha svarat på frågan om vad det är för skillnad på under- och överklass, egentligen.

Han svarade: Bordsskicket! Och alla som varit på en högreståndsbjudning vet att det är lätt att göra misstag och omedelbart mäla ut sig som plebej.

Men det är en något oklar gränsdragning, trots allt. Jag hade en arbetskamrat hemma på fabriken som alltid hade för vana att dofta ordentligt på maten när han tagit av locket på sin matlåda i plåt.

Han var en riktig matkulturens apostel bland proletärer, med andra ord.

Han skällde på mig för att jag inte på detta sätt såg till att förbereda kroppen på den goda maten. Utan jag bara glufsade i mig på 30 sekunder med enbart gaffel som verktyg.

Det var förkastligt ansåg han. I synnerhet om det var currydoft, något han ofta hade kryddat med och som för mig på den tiden var tämligen exotiskt.

Och varje gång jag känner doft och smak av curry så tänker jag på honom. I synnerhet som denne kulturbärare några år senare vid ett svartsjukedrama satte kniven i sin bror.

Av detta har jag dragit slutsatsen att god estetik och väluppfostrade matvanor inte är en garanti för att allt slutar på bästa sätt. Men även om brodern överlevde och gärningsmannen, efter att ha suttit av sitt brott, försvann från min radar, var detta en god lärdom han lämnade efter sig.

Dofta lite på maten innan du äter. Ät med kniv och gaffel. Men peta inte på folk med bordskniven.