Denniz Konduk: Ledarkrönika: Herr Gårman, demokratins förkämpe
Samma övergångsställe fast tre år senare korsar jag fortfarande varje dag, och varje gång påminner jag mig själv om att kolla vänster, sen höger och sen vänster igen. När jag blev äldre lärde min mamma mig dessutom att jag borde stirra bilföraren i ögonen och ta bestämda steg. Då brukar de stanna, sa hon med glimten i ögat.
Idag står jag vid en rondell, bussen har precis brummat iväg och jag ska in på mataffären. Jag måste bara korsa en av Karlskronas infartsleder. Jag kollar först vänster, sen höger och sen vänster, stirrar på bilisterna och ser bestämd ut men det hjälper inte för bilarna rusar förbi ändå.
Jag står nämligen inte vid ett officiellt övergångsställe, utan det är en smal passage över en av Karlskronas mest trafikerade vägar. På denna plats har barn inte fått lära sig trafikvett för det finns inte ens ett övergångsställe.
Övergångsstället är platsen jag fick lära mig att det finns andra krafter i min omvärld som kan skada mig, det är platsen där jag behövde ta ett stort ansvar men det är också en plats med minnen. Jag fick veta att även lilla jag kan få stopp på en stor lastbil bara jag ser bestämd ut.
Övergångsstället kan man delvis säga formade mig som människa.
Okej, mitt resonemang kanske är lite klyschigt men övergångsställen är så mycket mer än tio vita sträck och en skylt med Herr Gårman. Det är platsen samhällets vanliga människor hänvisas när man ska ta sig från punkt A till B. Det är den lilla plats där de bensinslukande bilisterna får möta den vanliga människan som allt för ofta är mamman som springer till bussen eller mataffären, medan pappan sitter i bilen och irriterar sig över att en kvinna kom i hans väg.
Det är faktiskt så att de som väljer att gå och åka kollektivt i större utsträckning är kvinnor.
”När jag nu korsar ett övergångsställe är det inte bara en blå skylt med en gubbe på som jag gömmer mig bakom, utan det är Herr Gårman, en av demokratins och jämställdhetens kämpar.”Denniz Konduk
När förtroendevalda som jag därför tar beslutet att ett övergångsställe vid rondellen är onödigt vet jag att det beslutet inte enbart innebär att kommunen slipper lägga flera hundratusen på ett övergångsställe. Det betyder också att våra gator och torg blir lite mer ojämställda, att den gående eller cyklisten återigen får ge vika åt de dyra bilarna men också att din rätt till vårt vackra land starkt begränsas när du inte kan korsa bilvägen och komma till andra sidan, alltså har vi ett demokratiskt problem.
Är det logiskt att bilarna och bilisterna tar ca 100 gånger mer yta i anspråk av stadens allmänna ytor än den som går, eller att ett övergångsställe inte går att bygga då det är för dyrt och krångligt?
Är det inte dags att Sverige utformas utifrån den vanliga människan, alltså den som tar sig fram med fötterna.
Ett övergångsställe och dess innebörd är nu draget till sin spets, detta tydliggör att övergångsstället jag korsade varje dag som liten betydde något mer. Det är platsen där människan enligt lag har rätt att vara oavsett bakgrund och det kan vara den enda platsen som binder ihop mig och dig, trots att det bara är en tio meter bred bilväg som skiljer oss åt.
När jag nu korsar ett övergångsställe är det inte bara en blå skylt med en gubbe på som jag gömmer mig bakom, utan det är Herr Gårman, en av demokratins och jämställdhetens kämpar.
