Lennart Nordfors: Ledarkrönika: Hur kan det vara möjligt att Trump vinner stort?

Michael Dukakis såg löjlig ut i störthjälm när han åkte stridsvagn 1998. Howard Dean var för högljutt entusiastisk när han ville ingjuta mod i väljarna 2004. Hillary Clinton förföljdes i valet 2016 av att hon mejlat från sin hemdator som utrikesminister (inga säkerhetsläckor kunde konstateras). Alla förlorade.

Idag kan Trump bryta mot demokratiska spelregler, inklusive bryta mot lagen, och mötas av ökat stöd. En viktig del av svaret på hur det kunnat bli så ligger i ett ord: identitetspolitik.

I sin klassiska bok om begreppet ”representation” (”The Concept of Representation”) kartlägger statsvetaren Hanna Pitkin dess innebörd. En betydelse är att politikern står för samma uppfattningar som sina väljare – åsiktsrepresentation. En annan är att hen liknar sina väljare som person – grupprepresentation.

I en sund demokrati samspelar de. Väljarna värderar de sakpolitiska programmen men väger också in personen. Som yngre kan jag, till exempel, dras till ett partis ungdomskandidat.

Med identitetspolitiken dominerar frågan om vem man är stort.

Helt överskuggande är personens bakgrund, den sexuella läggningen, hudfärgen, etniciteten eller vad det nu kan handla om. Alla tillhör, enligt teorin, någon grupp som tillskrivs särskilda kännetecken och som anses befinna sig i konflikt med andra grupper. Politiken blir till ett försvar för den egna gruppen mot de andra.

Identitetspolitiken har sedan länge varit stark inom vänstern. Men högerpopulismen präglas av samma slags tänkande, även om det tar sig annat uttryck. Den vita och infödda majoriteten ställs mot minoriteter som utmålas som hot. Ofta målas en motsättning upp mellan stad och land. Och mellan en ”elit” och ”vanligt folk”.

När identitetstänkandet finns samtidigt på både vänster- och högerkanterna stärker de varandra. Det är där det splittrade USA befinner sig idag.

Det är här Trumps villkorslösa stöd från stora delar av de republikanska väljarna kommer in. Han är kämpen mot den välutbildade, urbana och internationalistiska eliten. Mot kulturetablissemanget och de intellektuella. Gemenskapen med anhängarna går djupare än sakpolitiken. Trump uppfattas i sin person som en av dem; han ger dem synlighet och stolthet.

Lärdomen: när sakpolitikens innehåll och idealet om en öppen debatt där idéerna prövas mot varandra hamnar i skymundan hotas själva demokratin. I november får vi facit på hur långt utvecklingen gått i USA.