Jan G Andersson: Ledarkrönika: Ingen vänstervåg i England
Det brittiska valsystemet, där vinnaren tar allt i enmansvalkretsar, gynnar det största partiet. Med en tredjedel av rösterna kunde därför Labour ta hem två tredjedelar av parlamentsmandaten, eftersom högerns röster fördelades på de konservativa och missnöjespartiet Reform, som bildades på basen av motståndarna mot EG i Brexit-valet 2016.
Dess ledare Nigel Farage kom nu på åttonde försöket in i parlamentet samtidigt som en lång rad av högerregeringens medlemmar med förre premiärministern Liz Truss slogs ut. Nigel Farage får dock bara ett 10-tal proselyter med sig i i House of Parliament trots 14 miljoner röster. De flesta från Torys.
”Ett mer tilltufsat maktparti än detta brittiska Tory som alltid regerat Storbritannien med några Labour-undantag har aldrig skådats. Det har varit en regering som tappat allt förtroende och på drygt 4 år avverkat tre premiärministrar som misskött sig.”Jan G Andersson
Röstsplittringen i valet ledde också till att Liberaldemokraternas normalt lilla parlamentsgrupp på en handfull personer plötsligt sexdubblades. Den är nu hälften så stor som de konservativas församling som inte varit så liten på 150 år.
Ett mer tilltufsat maktparti än detta brittiska Tory som alltid regerat Storbritannien med några Labour-undantag har aldrig skådats. Det har varit en regering som tappat allt förtroende och på drygt 4 år avverkat tre premiärministrar som misskött sig. Från Boris Johnson som mitt under de fysiska smittoisoleringen ordnade stora spritorgier i 10 Downing Street som gick under namnet ”partygate” till Truss gigantiska skattesänkningsförslag som höll på att krossa det brittiska pundet.
Men Tory blev också ett offer för den reaktionära missnöjesvåg som sköljt över Europa de senaste åren och har sin grogrund i motståndet mot den stora invandringen söderifrån över Medelhavet. Den konservativa brittiska regeringen lyckades inte stoppa den, men får den nya regeringen inte stopp på invandringen kommer väljarnas dom om 5 år inte att bli nådig.
Mitt i tillfredsställelsen att Storbritannien får en vänsterregering ska konstateras, att det alltså inte var någon vänstervåg som bar fram Keir Starmer till premiärministerposten. Väljarframgången var minst sagt beskedlig. Frammarschen var på ynka 2 procent bland väljarna jämfört med Jeremy Corbyns katastrofval 2019.
Så uppgiften att vinna väljarnas förtroende återstår. Corbyn själv som ratades som Labourkandidat valdes nu in i sin valkrets som oberoende kandidat. Men hans och vänsterfalangens möjligheter att sätta käppar i hjulet för den måttfulla vänsterförnyelse som den nye premiärministern har förespråkat är ytterst begränsad, eftersom Labour har en betryggande övervikt på 170 platser i parlamentet.
Starmer proklamerar ingen radikal kursändring utan det är den traditionella folkhemspolitiken med upprustning av välfärdssektorn, bostadsbyggandet och bortbytande av vårdköerna som lanserats. Plus ett närmande till EU inte minst i säkerhets- och försvarssektorn.
