Ledarkrönika: Jag är arg igen
Jag frågar om det hänt något spännande i någons liv, men snack om de senaste dagarna övergår snabbt till ilska och uppgivenhet över hur världen ser ut.
Rösterna stegrar i volym och snart hörs fyra studenters frustrerade rop om omvärlden som stöttar Israel, ordningsvakters maktmissbruk och män som kallar unga kvinnor för lilla gumman. Diskussionen är bred och passionen enorm.
När vi går tillbaka till föreläsningssalen för att presentera vår uppgift är det med en känsla av maktlöshet. En maktlöshet som många, framför allt unga känner idag. Politiken känns långt borta, centrerad till ett fåtal eller till andra länder. Partiernas förtroende dalar.
Det är inte sällan som jag sitter med vänner på biblioteket, i korridorerna eller på bussen och löser alla problem vi ser i samhället. Med ett engagemang som politiken idag saknar så diskuterar vi hur arbetet mot segregation borde se ut och var det borde finnas övergångsställen. Högt som lågt. Vi tar det på våra axlar att lösa alla världens problem.
Känslan är att de äldre inte vill ta det på sina axlar. Vi såg under valet hur de olika partiledarna debatterade om vems fel det är att Sverige ser ut som det gör idag utan fokus på hur vi tar oss framåt. Resultatet är en generation unga utan framtidshopp och tilltro till partipolitiken.
Redan när jag gick i gymnasiet kunde man se hur alla hade ett politiskt engagemang, men ingen var aktiv i ett ungdomsförbund eller parti.
Hur kanaliserar vi ilskan? Eller kanske snarare, hur kan vi kanalisera ilskan? Att sätta upp klistermärken och lägga ut Instagram inlägg är inte tillräckligt för att göra reell skillnad.
”Hur kanaliserar vi ilskan? Eller kanske snarare, hur kan vi kanalisera ilskan? Att sätta upp klistermärken och lägga ut Instagram inlägg är inte tillräckligt för att göra reell skillnad.”Alva Mogert Palm
Ulf Kristersson kommer inte att se min Instastory, bli upplyst och sen helt ändra ståndpunkt. Vi måste vara många inte bara på internet utan också i verkligheten.
För alla är inte medlemsmöten med ett parti lösningen för att kanalisera sin ilska. Det kan vara demonstrationer eller att skapa en skolförening. Absolut viktigast är det att vi tar vara på vår ilska. Vi pratar med varandra i lunchsalen, på jobbet och på festen. Vi lyssnar och vi är arga tillsammans.
Samtidigt har politiken och partier ett enormt arbete framöver för att vinna tillbaka förtroende och göra sin verksamhet mer tillgänglig. Ett arbete jag planerar att vara del av.
