Lennart Nordfors: Ledarkrönika: Menar socialdemokraterna allvar?
Partiet är nu väsentligt större än moderaterna. Tonläget i värderingsfrågorna har höjts. Inflytandet över sakpolitiken är påtaglig.
Låt oss göra ett tankeexperiment. Tänk dig in i följande scenario för 2024: SD växer än mer och moderaterna fortsätter falla tillbaka. SD fortsätter provocera med sin islamofobi.
Moderaterna når smärtgränsen, dags att testa något nytt: SD:s roll ska nu försvagas genom att regeringspartierna söker blocköverskridande samverkan i olika sakfrågor.
All förhandling innebär kompromisser. Januariavtalet 2019 ger en föraning. De borgerliga partierna fick ge efter på en del punkter. Men samtidigt levererade Januariavtalet mer borgerlig politik än vad SD-samverkan någonsin kunnat ge, och definitivt mer än vad Tidö presterat.
Socialdemokraterna har under det gångna året återkommande inbjudit till samverkan. Nu senast i Expressen där Magdalena Andersson säger att hon ”ifrågasätter att blockpolitiken skulle vara det enda sättet att bilda regeringar”. Socialdemokraterna har också kritiserat regeringen för självvalt beroende av SD. Det har gällt sådant som energipolitiken, klimatfrågan, kriminalpolitiken och integrationen.
Kommer sossarna att svara upp i ett läge där scenariot ovan förverkligas och det blir på allvar? Det finns åtminstone tre skäl att tro att de inte klarar det.
För det första har vi i vad som borde vara en enkel fråga, möjligheten att välja sitt juridiska kön, sett hur (s) splittrats. Moderaterna och Liberalerna har valt att ta den frågan direkt till riksdagen.
Men s-kvinnornas Annika Strandhäll går emot och det ryktas om splittring ända in i riksdagsgruppen. Hur ska det gå om betydligt svårare frågor kommer upp på bordet?
För det andra är socialdemokraternas egen politik otydlig inom flera områden. Programgrupper är tillsatta, oklart vad som kommer ut av dem. Inbjudningarna till samverkan har tidvis fått tjäna som ersättning för att presentera egna alternativ i sakpolitiken.
Men förhandlingar kräver en motpart som är förutsägbar och vet vad hen vill i utgångsläget.
För det tredje har socialdemokraterna valt att utse SD till huvudmotståndare i valet till Europaparlamentet. Det kan vara ett smart drag ur ett partiegoistiskt perspektiv. Men det stärker samtidigt SD och driver på polariseringen i politiken. Mitten försvagas, och det är ju där samverkan ska ske.
Regeringspartierna må vara ursäktade om de tolkar socialdemokraternas inviter som spel för gallerierna. Ska bilden ändras krävs något slags belägg att man menar allvar.
Fram till dess kommer läget vara fortsatt låst.
