Ledarkrönika: Nato för långsamt, inte för fort
Men grundproblemet är att vi varit för långsamma. Vi har varit det i följande mening:
Jämför med Finland! Finland har hållit ännu högre tempo än Sverige. De har varit dragloket. Ändå syns ingen större debatt om att takten är för hög. Det beror på att finnarna sedan decennier har varit förberedda på att dagen för Nato-medlemskap kan infalla.
Sedan 1995 har en viktig del av finnarnas politik varit en Nato-option, som säger att alliansfriheten kan komma att omprövas vid ett förändrat säkerhetsläge. Optionen har varit ett budskap till den ryska ledningen att de inte ska utsätta Finland för hot.
Nato-optionen har också skapat en psykologisk beredskap hos finska folket. Att alliansfriheten, under vissa betingelser, kan komma att lämnas. Nu anser partierna att dessa betingelser föreligger. Och en stor majoritet håller med: opinionen svängde snabbt (snabbare än i Sverige) efter invasionen den 24 februari.
I Sverige är utgångsläget för vårens Nato-debatt ett annat.
Ursprungligen var vår alliansfrihet, vilket ofta glöms, ett andrahandsalternativ. Det var när planerna på en nordisk försvarsunion gick i stöpet 1949 som alliansfriheten fick bli valet.
”Ursprungligen var vår alliansfrihet, vilket ofta glöms, ett andrahandsalternativ. Det var när planerna på en nordisk försvarsunion gick i stöpet 1949 som alliansfriheten fick bli valet.”Lennart Nordfors
Senare blev alliansfriheten en fråga om moral och värderingar. Om det goda mot det onda. Att vara för alliansfrihet blev att vara för världsfred. Att vara för Nato blev att öppna för krig och kärnvapen. Att stödja Nato-medlemskap har av många uppfattats som något ”osvenskt”.
Alliansfriheten sågs som en del av det som gjorde Sverige till ett unikt och annorlunda land att vara stolt över. Och så har det varit i decennier nu.
Därför var mycket länge sedan vi hade en Nato-debatt värd namnet. De utredningar som ändå gjordes hamnade i byrålådan. Så sent som den gångna hösten-vintern, samtidigt som Putin laddade upp jättearméer vid Ukrainas gränser, var nej till Nato självklart. Det visade sig i till exempel kategoriska uttalanden vid höstens (s)-kongress och de följande månaderna.
Det är förklaringen till de improviserade processerna och den utbredda känslan av att inte hänga med som finns i Sverige. Samtidigt som den likaledes snabba finska omprövningen upplevs som långt mer ordnad och förankrad.
Ju mer oförberedd, desto svårare blir det att hantera ketchup-effekten när omvärlden hastigt förändras.
Lennart Nordfors, doktor i statsvetenskap och fd biträdande partisekreterare folkpartiet (Liberalerna)
