Ellinor Eriksson: Ledarkrönika: Osynlig arbetarklass
I rapporten ”Vi som inte jobbade hemma” från 2021 kan man läsa att 93% av LO:s medlemmar arbetade på sina vanliga arbetsplatser i pandemin. De som tömde sopkärlen eller sålde fredagsvinet gjorde det uppenbarligen inte via Teams.
”De som tömde sopkärlen eller sålde fredagsvinet gjorde det uppenbarligen inte via Teams.”Ellinor Eriksson
Många arbetade i kontaktyrken med få möjligheter att hålla avstånd. I pandemins start rapporterade Kommunal till och med om hur deras medlemmar var utelämnade till att använda kaffefilter som hemmasnickrade munskydd. Ändå är historieskrivningen att alla (utom läkare och sjuksyrror möjligen) satt med mysbyxor och finskjorta vid sina skärmar. Det blir ett slags osynliggörande av arbetarklassen som skaver.
Det osynliggörandet är i och för sig inget nytt. I nyhetsinslag och faktaprogram i TV är bara 5% av de som syns arbetare, trots att gruppen utgör ca 50% av anställda, enligt en rapport från Katalys 2018. I dokusåpor och realityprogram som Efterlyst eller Lyxfällan syns arbetarklassen däremot. Alltså i sammanhang där vinkeln ofta är att vara fattig, kriminell eller ointelligent. Det sistnämnda visas inte sällan i hånfulla tävlingsinslag. I drama och fiktionen har karaktärer sällan arbetaryrken. Men oj så många obducenter och producenter vi får lära känna i våra serier! Berts mamma busschauffören och maskinisterna i Rederiet är väl undantag, men så är inte de direkt dagsfärska heller.
Kanske beror den bristande synligheten på att det är klassresan som varit i fokus. Målet om att alla ska stiga i grad likt Stefan Löfven som började som fosterbarn. Men till och med han tycker att det skaver, vilket han satte ord på i sitt avskedstal: ”Jag vänder mig mot den borgerliga synen att arbetarklassen är någonting som man ska och vill lämna. Det bygger på föreställningen att det inte är fint nog att vara arbetare. Vi vill bygga ett samhälle som är lika gott för svetsaren som för statsministern”.
I stundande valrörelse lär arbetarklassens röster bli hett eftertraktade. Jag önskar mig då vallöften som gynnar vanliga knegare snarare än att ge ytterligare guldkant till medelklassen. Som höjer erkännandet och livsvillkoren för arbetare. För nog vore det ändå rimligt att om arbetarklassen inte syns i media kan de åtminstone få synas i de politiska reformerna!
Ellinor Eriksson, socialdemokratisk debattör, fd SSU-ledning, psykolog
