Ida Larsson: Ledarkrönika: Pride för trygga barn

Det är inte heller så att Kristersson har markerat mot sina kollegor när de gått långt över gränsen för vad som kan anses vara okej.

När topppolitiker i SD liknar Pride med pedofili, inte vill förbättra för HBTQ+ personer utan försämra samt är livrädda och hatiska mot allt som inte är normen så betyder statsministerns flagga rätt lite.

SD:s gruppledare i riksdagen beklagade sig över att Pride exkluderar SD utan anledning. Att inte välkomna ett parti som helt öppet hatar människorna det handlar om är väl en rätt legitim anledning?

Tror inte att någon av oss som slåss för HBTQ+ personers rättigheter eller tillhör gruppen vill ha rasister och homofober i tågen.

Ebba Busch går i Pride-tåg men säger också att partiets utgångspunkt är mamma, pappa, barn.

Varför skulle HBTQ+ personer känna sig välkomna, accepterade och respekterade av de här människorna? Varför ens bemöda sig med att vara en del av Pride när man ändå tycker att det bara finns en familjekonstellation som är rätt?

Att våra barn tvingas växa upp i en tid där hatet bara ökar är skrämmande. Runt om i världen förbjuds abort och homosexualitet.

Hur ska våra barn kunna känna sig trygga när politikerna som styr det här landet hatar HBTQ+ personer? Hur ska barn och unga våga berätta när ingen gör något för att motverka det enorma hatet mot transpersoner?

Hur ska människor kunna känna sig säkra i den här soppan?

Vi har den mest högerkonservativa regeringen någonsin och det märks på alla plan. De sparkar neråt på precis alla som redan har det tufft, försämrar för de som behöver hjälpen som mest och ignorerar grundläggande mänskliga rättigheter.

Jag vet ärligt talat inte vad som kommer vara kvar av det här landets principer vid nästa val. Jag tvivlar starkt på att alla som inte är vita och rika (och män) kommer ha det bättre eller ens lika bra som nu i den här takten.

Det tar en evighet att bygga upp det vi har i Sverige, men det tar betydligt kortare tid att riva ner det.