Hampus Engqvist: Ledarkrönika: Sjung om studenten

Vi vet alla vilken tid vi lever i. En ekonomisk kris har följt efter en lång pandemin. Man kan nog säga att studenterna som kliver ut idag har växt upp i en speciell tid. De har lärt sig att ta ett eget ansvar med hemmastudier på distans och att anpassa sig snabbt efter smittor och samhällskriser.

Vi har en politisk debatt där många tävlar om att beskriva problemen som vi har i samhället så mörkt som det går. Det finns medborgare som inte längre vågar gå ut på kvällen i områden där det faktiskt inte statistiskt har blivit farligare att bo under de senaste åren. Samtidigt så finns det områden som har stora problem med gängskjutningar och våld.

Det är självklart politikens uppgift att se samhällsproblemen och hitta lösningar på dem. Du blir inte långvarig som politiker om du fokuserar på vem som läser sagor på biblioteken samtidigt som alla hushållen kämpar med att ställa mat på bordet och få pengarna att räcka hela månaden. De problem som du beskriver som politiker ska överensstämma med vilka problem som medborgarna upplever.

Samtidigt så har politiken en viktig uppgift att sprida hopp och framtidstro. Skrämselpropaganda och en polariserande debatt drar ett skynke över hoppet och riskerar att fördjupa ekonomiska kriser som ökar splittringen i samhället. Hjalmar Branting pratade om att politiken skulle möjliggöra människors förmåga att förverkliga sina bästa stämningars längtan.

Politik är att vilja, det var en av Olof Palmes paradcitat. Båda två var visionärer och kunde beskriva en riktning på politiken som skapade hopp och förtroende. Man strävade mot ett bättre samhälle och människor förstod riktningen.

Vi lever fortfarande i ett gott samhälle och när dagens studenter skränar ut sin skönsång så måste de få tro att de har alla möjligheter att förverkliga sina drömmar. Det är politikens uppgift. Inte bara att skrämma skiten ur Sveriges medborgare.