Christina Mångård: Ledarkrönika: Skolhälsovården var bättre förr

Förr betraktades skolsköterskan på skolan som en närvarande och viktig person. Hon, oftast var det en kvinna, var uppskattad för att alltid vara tillgänglig. Skolsyster skapade trygghet och kunde både plåstra om, ge en värktablett och vara den stödjande vuxen som barnen alltid kunde gå till för att tala förtroligt med om sina problem.

En av skolans viktigare uppgifter i samhället är att sträva efter att skapa ett sunt folk med sunda vanor. Just därför har skolhälsovården alltid haft en stark ställning i Sverige. Men idag är skolhälsovården i landet inte lika jämlik längre.

Alla elever får inte samma möjligheter till hjälp och stöd. I dag är det mer godtycke som styr vilken hälsovård eleverna kan få. Skollagen om elevhälsoarbetet som införts gör att det kan vara stora skillnader mellan olika skolor.

Elevhälsans uppdrag är att stödja elevernas utveckling mot utbildningens mål som det så vackert heter. Och att elevhälsan främst ska vara förebyggande och hälsofrämjande.

Detta arbete styrs av den vägledning som Skolverket rekommenderar, men det står landets kommuner fritt att tolka hur mycket elevhälsovård man ska ha. Varje skola kan göra precis som den vill.

Det betyder att det är helt möjligt att den sista läkarkontrollen av barn sker vid två års ålder av barnläkaren på barnavårdcentralen. Några andra riktlinjer eller öronmärkta pengar till elevhälsan finns inte. Inga klara regler i vilken omfattning eleverna ska få stöd och hjälp.

Allt är upp till skolans rektor som ska leda och ansvara för att skolhälsovården är tillräckligt och rätt bemannad. Det handlar om pengar och betyder att när det gäller hälsovård är ett barn helt beroende av vilken skola barnet går i. Eller vilka föräldrar barnet har.

Till sist… är ändå tanken att elevhälsan ska följa elevernas utveckling, bevara och förbättra elevernas kroppsliga och själsliga hälsa, verka för sunda levnadsvanor och en hälsofrämjande livsstil. Men så fungerar det inte alltid.