Alva Mogert Palm: Ledarkrönika: Stötta det palestinska folket

Den palestinska diasporan är stor. Stödet för det palestinska folkets sak är ännu större. Ett fritt Palestina har länge varit en fråga som förenat Sveriges förorter. Det har alltid varit och kommer alltid att vara något personligt.

När Ebba Busch finns på bild poserandes med Israeliska tankbilar, när regeringen drar in biståndet till Palestina och när Socialdemokraterna börjar varje mening med ”vi får inte glömma 7 oktober” så målas en tydlig bild upp.

Den palestinska friheten, eller ens det palestinska livet, är inte viktigt för Sverige.

Vi vet dock att den bilden inte överensstämmer med stora delar av vår befolkning. För många av oss är det palestinska folket en prioritet. Till skillnad från Busch och hennes regering känner vi med de palestinska barnen som vädjar om mat och liv.

Runt om på sociala medier och bland vänner ser jag hur det leder till en distansering från makten.

Politikernas oförmåga att öppet och aktivt stötta palestinskt liv är ett svek utan dess like. Deras gullande med den israeliska staten ses som en deklaration på vilka både innanför och utanför Sveriges gränser som anses viktiga.

Det må vara över två år kvar till nästa riksdagsval, men det känns som saken är klar. Vi kommer se ett minskat röstdeltagande och ett ökat antal röster på partier utöver dagens representanter i riksdagen. Hur den svenska makteliten reagerade hösten 2023 kommer under en långt tid stanna långt fram i människors huvuden.

Hösten 2023 kommer att definiera en helt ny generation av röstberättigade medborgare med ett minskat förtroende för politiken. För vad är politiken till om den inte kan se och fördöma alla brott mot mänskliga rättigheter? Varför ska man gå till vallokalerna när politikerna blundar för hur deras befolkning fäller tårar och med desperation i rösten ber de göra något?

Om inte för de palestinska liven, i sådana fall för den svenska demokratin. Regeringen måste agera.