Emma Karinsdotter: Ledarkrönika: Tidsmaskinen på handleden

Jag har en tatuering. Den sitter på vänster handled och är en triangel med tre streck som liksom ”strålar” ut från triangelns spetsar. När jag skaffade den visste jag att min pappa brukar använda symbolen, men jag visste inte vad den betydde. Och just då spelade det faktiskt ändå ingen roll.

Jag var i Los Angeles och hälsade på två av mina vänner som bor i USA. Den aktuella dagen hade några av oss mötts upp i Echo Park, vi åt burritos och snackade när det gick förbi en långsmal kille med keps och solglasögon. På håll såg han ut som en kändis som försöker att inte se ut som en kändis. När han kom närmre, tänkte jag att han såg ut precis som David Duchovny.

Sen kom jag ihåg att jag var i LA och inte hemma i Malmö, och insåg att det ju faktiskt VAR David Duchovny. Det var lite som att se en enhörning, nån som inte finns på riktigt.

Jag hade tidigare samma dag sett Melissa McCarthy få sin stjärna i Hollywood Walk of fame, inte för att jag hade sökt upp det hela, utan för att vi råkade gå förbi just då och såg en väldig massa folk och sen var den ena Melissa McCarthy.

Vi hade roligt när vi satt där i parken, vänner från olika världar sammanstrålade, och sen vet jag inte vems idé det var, men någon sa att man ju faktiskt kunde dricka Flaming Margerithas på en bar i närheten. Det var förmodligen min vän E, för hon är min den där vännen som kan få mig, som ibland har lite väl svårt för att släppa sargen, att göra sånt jag aldrig ens skulle drömma om (en gång fick hon mig att spela trummor på en 14 konserter lång turné från kust till kust i USA med sitt punkband, och då kan jag inte ens spela trummor. Men det är en annan historia.)

Klockan var väl en si sådär tre på eftermiddagen när vi fick våra brinnande drinkar. För mig var det ungefär lika exotiskt som att supa med drakar. Jag blev berusad efter en eller möjligen två drinkar. Hela resan (och alla tidigare resor tillsammans) hade E och jag pratat om att jag borde tatuera mig. ”Varför inte, liksom?!” sa E som hela tiden hade massor av förslag på motiv.

Så plötsligt slog det mig när jag satt där, att jag skulle göra den där triangeln med streck som pappa brukar rita. Jag har ju mammas namn i efternamnet, så det vore ju fint att ha något från honom också. ”Typ såhär ser det där märket ut!” ropade jag och ritade det på en servett. Innan jag ens hade hunnit ställa ner glaset på bordet igen, var vi på väg till en tatueringsstudio.

Jag var full men så länge jag fyllde i en blankett där jag intygade att jag absolut inte var full, var det okej, för Amerika är ju trots allt ändå Amerika. Själva tatuerandet tog bara någon minut. Det kändes knappt. E tog en bild på mig efteråt, jag ler triumferande.

Efter några månader flöt tatueringen ut i konturerna. Dom gör tydligen det om man har alkohol i blodet när man tatuerar sig.

Det var först flera år senare som jag frågade pappa vad den där symbolen egentligen betyder. För honom är det en varg. Men för mig är det en blaffig tidsmaskin, gömd på handleden under mitt armbandsur. För så fort jag tar av mig klockan försvinner tid och rum. Plötsligt är jag tillbaka i Echo Park den där dagen, när kära vänner är samlade och enhörningar finns på riktigt.