Ledarkrönika: Varför ska liberaler vara Liberalerna?
Jimmie Åkesson talade om att riva minareter, och en ung man från Kalmar skanderade om kulturkrig mot dragqueens.
Sverigedemokraternas landsdagar stod i djup kontrast till Liberalernas landsmöte en ynka vecka tidigare där liberaler från norr till söder röstade om undantag från angiverilagen, fler miljöåtgärder och andra liberala reformer.
Dessa två helger är i grunden talande för relationen mellan Sveriges mest och minst inflytelserika partier. SD gör extremare och extremare utspel samtidigt som Liberalerna intalar sig själva om att de fortfarande kan styra den tiger de valt att rida.
”Dessa två helger är i grunden talande för relationen mellan Sveriges mest och minst inflytelserika partier. SD gör extremare och extremare utspel samtidigt som Liberalerna intalar sig själva om att de fortfarande kan styra den tiger de valt att rida.”Wilma Eklund
Liberalerna står inför en utmaning där de måste välja mellan två svåra vägar framåt:
– Antingen kan Liberalerna fortsätta som ett Tidöparti, ett parti i Sveriges riksdag som endast lever kvar på grund av kamrat 4 %.
– Eller så kan Liberalerna erkänna att de hade fel att sätta sig i SD:s regering, lämna tryggheten av Rosenbad, och bli en oberoende liberal kraft i svensk politik.
Båda vägar innebär förluster av något slag för Liberalerna, antingen i integritet eller prestige.
Det är enkelt att sitta still i båten, till skillnad från att hitta utvägar, och Liberalernas partistyrelse kommer fortsatt försöka hävda att deras regering är en borgerlig liberal regering. Men när hårt ställs mot hårt är det Liberalerna som tvingas anpassa sig till Sverigedemokraterna, inte tvärtom.
Den frågan som fler och fler väljare då kommer behöva svara på är följande: om man nu är liberal, varför ska man vara Liberal?
