Ledarkrönika: Vem kastar första stenen
Kyrkan har i mångt och mycket hängt med i samhällsutvecklingen och gått i takt med tiden. För inte alls många år sedan var det helt otänkbar att bögar och flator skulle få stå framför en präst och vigas inför Gud. Under parollen ”Tro, hopp och kärlek och störst av allt är kärleken” tog kyrkan det avgörande steget in i det moderna Sverige. Kärleken är det som förenar oss och det kan väl knappast Gud, Jesus eller hans lärjungar ha nått emot?
Men under veckan som gick kom ett beslut som jag tror fick rätt många att höja på ögonen. Biskopen i Visby blev avkragad, dvs fråntagen sitt ämbete, för att han under ett par års tid har haft en utomäktenskaplig relation med en kvinna som är anställd i stiftet.
Kyrkans ansvarsnämnd har alltså bestämt att han inte längre får vara verksam som präst, biskop eller diakon inom Svenska kyrkan. Yrkesförbud på livstid för att ha bedrivit otukt - det andas lite 1800-tal.
Vad hände med det klassiska citatet: den som själv är fri från synd kan kasta första stenen?
”Vad hände med det klassiska citatet: den som själv är fri från synd kan kasta första stenen?”Elina Gustafsson
Nej, otrohet är såklart inte rätt men snälla nån. Alla vet att det händer, oftare än man tror. Det som i så fall skulle kunna vara anmärkningsvärt är att han hade en relation till en anställd som han därmed hade en viss makt över. Men att nu bli uthängd för otrohet inför hela svenska folket kanske hade räckt? Nog kunde ha väl ha fått syndernas förlåtelse för detta och sedan tuffat vidare som präst eller något annat inom kyrkan.
Personligen är jag mer skeptiskt till totalt felfria personer som aldrig någonsin har trampat snett. Det är våra laster som prövar oss och förhoppningsvis gör oss till bättre människor. Jag vill tro att den som har egna eller nära erfarenheter av det som inom kristendomen anses vara omoraliskt beteende har betydlig enklare för att visa empati, lyssna på och ge stöd till människor som söker tröst och förlåtelse.
Svenska kyrkan är fortfarande en viktig institution i vårt land. Kyrkan behövs och kommer att behövas men om den ska leva vidare så krävs det nog en grundlig reformation inom organisationen, det räcker det inte att vifta med Prideflaggan någon gång om året för att gå i takt med tiden.
