Ledarstick: Vad fan får vi för pengarna?
Den frågan bör vi alltid ställa oss. Svaret varierar beroende på vår politiska läggning, men själva utgångspunkten, att inte slösa med skattebetalarnas pengar, är inte bara självbevarelsedrift utan grundläggande för hela samhällets överlevnad.
Således. Vi finansierar med offentliga medel det mesta av de politiska partiernas verksamhet. Får vi vad vi har rätt att förvänta oss?
Nja, är svaret. Vissa partier har varit oerhört aktiva, ringt hundratusentals väljare, knackat tusentals dörrar och deltagit i hundratals debatter.
Men vi kan också se att en del partier nu förvånat konstaterar att när de själva ligger på sofflocket så kommer också deras väljare det.
Det verkar som om även partier kan drabbats av bidragstagarmentalitet.
Vi ser att hela partiväsendet har en kris. Förr var det många medlemmar som kämpade om ett fåtal mandat. Nu är det ett fåtal mandatinnehavare som kämpar för att ha några medlemmar alls.
”Vi ser att hela partiväsendet har en kris. Förr var det många medlemmar som kämpade om ett fåtal mandat. Nu är det ett fåtal mandatinnehavare som kämpar för att ha några medlemmar alls.”Stig-Björn Ljunggren
Om inte partierna använder pengarna vi ger dem för att vara aktiva så bör vi strypa flödet. Vi vill veta att vi får något för pengarna.
Nå, det är förstås inte bara partiernas fel. Det finns också ett antal medborgare som tror att välfärd och demokrati är som stekta sparvar som flyger rätt in i käften på alla som orkar gapa.
Men så är det inte. Ska vallokalerna vara öppna även framöver kräver det aktiva medborgare. Ett fungerande demokratiskt välfärdssamhälle bygger på, som något uttryckt det, att vi också är beredda att gräva diken.
