Lördagsfilosofi om kläder

Om jag hade vetat vad jag vet nu, hade det förstås varit stuprörsjeans, t-shirt och rutig skjorta över. Samt en lagom sliten kavaj. I strid med det förtryckande indirekta tvång som rådde.

Jag tänker på detta när jag läser debatten om skolor som har strikta regler för vilka kläder lärjungarna ska ha. Och framförallt inte ska ha.

Det finns rätt bra argument för att införa skoluniformer. BLT skrev på ledarsidan om detta häromdagen, och hänvisade till undersökningar som visar att ordningen ökar och skolans sammanhållning förbättras där uniform klädsel införts. Fokus blir studierna, inte kläderna.

Tanken är att ingen ska behöva tvingas lägga pengar på fina märkeskläder för att inte bli utfryst eller hånad av förtryckande och mer bemedlade elever. Att skoluniform gör det svårare för eleverna att uttrycka sin personlighet kan bemötas med att det är tvärtom, alla slipper märkeshetsen och det kyler ner modehysteri.

Klädkod skulle helt enkelt stärka skolan som kunskapsförmedlande institution – tydliggöra att det inte är en värmestuga, en social gemenskapsanläggning eller ett väntrum för löneslaveriets ekorrhjul – utan är till för att det uppväxande släktet ska skaffa sig de kunskaper som behövs för att så småningom, förhoppningsvis, kunna stå på egna ben.

Med tanke på att det nuförtiden händer att rånare stegar in på skolor med kniv, för att mitt under lektionerna stjäla datorer, kanske det där med kläder är att skälla under fel träd?

Enklaste lösningen är förstås att varje skola själv får bestämma vad som gäller. Detsamma som de borde få göra när det gäller mobiltelefoner, tuggummi och mössa i matsalen.

Det kallas visst för ”tillit” och går ut på att pedagogerna i skolan själva kan klara ut vad som ska gälla. Och föräldrar och elever kan sen välja skola efter vad som passar.

Fast visst är det värdefullt att ibland påminna alla om regeln att ”som du är klädd blir du hädd”.

Själv försöker jag alltid ha kostym och slips när jag är i TV. Det lönar sig. Den som är väl klädd kan säga nästan vad som helst. På så sätt är kläderna också ett slags kamouflage.

En gång när jag var på väg ut ur en TV-studio sprang jag in i Lars Ohly, då partiledare för vänsterpartiet. Han hade en rätt oansenlig kavaj på sig, medan jag som vanligt stoltserade i en skräddarsydd kostym. Jag sade lite skojfriskt:

- Hur fan är du klädd, Ohly?

- Det vet du väl Stig-Björn att jag köper min kavaj på PUB …

Så gapskrattade vi bägge två, medan folk i omgivningen såg ut som stora frågetecken.

Bakgrunden var att Lenin, när han passerade Stockholm för att åka hem till Ryssland och göra revolution, inköpte en ny kostym och överrock på den berömda affären PUB. Kläderna bekostades av svenska socialdemokrater och allt finns väl beskrivet i Per Leanders bok ”Lenins kostym. De svenska socialisterna och ryska revolutionen” (Carlssons).

Och det påminner oss om att kläder inte säger allt.