Ida Larsson: Mänskligheten, solidariteten, gemenskapen
Vad gör det med oss att hela tiden bli skrämda, ledsna, uppjagade? Vi blir inte vårt bästa jag. Jag vill tro att vi kan fokusera på allt det fina som sker och på det goda i människan samtidigt som vi lyssnar på experternas råd. Jag tror inte att en uppdatering i timmen om hur många till som insjuknat eller avlidit gör oss något gott alls. I det här skedet, när det ha gått så långt, så har redan alla som kommer att se allvaret gjort det. Den lilla gruppen som väljer att vifta bort det och utsätta sig själva och andra för fara kommer göra det oavsett hur mycket siffrorna stiger.
När människor blir rädda ser jag främst två stora grupper. Den ena gruppen är de människor som får panik. De bunkrar upp med allt de kan tänkas behöva (och inte behöva) och har bara sig själv och sina närmaste i åtanke. De köper all pasta, allt toapapper och all alvedon. Utan att tänka på att alla andra också behöver handla. De tänker inte på den ensamstående mamman som tvingas jaga alvedon till sitt sjuka barn, eller på den gamla pensionären som kämpat sig till affären för att mötas av tomma hyllor. Överlevnadsinstinkten verkar kickar in.
Den andra gruppen, det är den som gör precis tvärtom. De blir också rädda, och kan också få panik. Men hur de väljer att agera på den rädslan och oron skiljer dem från första gruppen. De känner ett gemensamt ansvar, och de hjälps åt. Överallt i Sverige, även i Blekinge, har flera initiativ tagits. Det anordnas hjälpinsatser av både stora organisationer och enstaka privatpersoner. Man hjälper varandra att handla, att göra ärenden, att ringa och prata med någon som sitter isolerad. I Italien sjunger dem och spelar musik tillsammans från balkongerna.
Mänskligheten, solidariteten, gemenskapen. Den väljer jag att tro på och lägga min energi på.
