Midsommarkrönika: Det finns en morgondag

Några klick här och där på internet, planlöst strosande i trädgårdsbutiker, fast också inköp över disk med berått mod, medan åren går. Och plötsligt har man fröer till grekisk lövkoja, två sorters trädgårdsportulak (givetvis både gul och grön), 22 sorters gurka, myskmadra, läkevänderot, vitsippor (ja, man kan tydligen så vitsippor från frö), ramslök, mangomelon, strandkål, specialbeställd svart buskkrasse, ja, det tog nästan inte slut.

Och det hade väl inte varit konstigt, om jag nu haft en åker att odla på, eller i alla fall en trädgård. Men jag har i hela mitt vuxna liv bott i lägenheter i storstäder. Min enda odlingsmöjlighet har varit en liten pallkrage på gården, som spillt över i oklädsamt många krukor.

Under några år odlade jag förvisso hydroponiskt, inomhus i vatten. Det var underbart med hemodlade asiatiska bladgrönsaker, färska kryddor och till och med små klarröda tomater, året om. Men min odling har inte alls stått i proportion till den stora mängd fröer jag samlat på mig. Jag har betett mig som om fröpåsar är en slags Carl von Linnés Pokémonkort, ”gotta catch ém all!”. Som om jag när som helst ska flytta till landsbygden och starta en enorm plantskola, eller kanske en växtkult.

Samlandet har ökat dom gånger livet varit som svårast. På nätterna när jag inte kunde sova, läste jag om odling och trädgårdar. Vilka växter som trivs ihop, vilka som hatar varann, det var som att läsa relationsromaner. Jag gick med i en tomatklubb och tre odlingsföreningar, jag slukade reportage om nematoder, bokashi och sortguider om plommon. Internet var stort och nätterna långa. Särskilt under pandemin, var dom långa för mig.

Trädgårds- och odlingsböckerna därhemma blev allt fler. Elin Unnes, Karin Berglund, Sara Bäckmo, Annemarta Borgen, Lena Israelsson och Bella Linde, bara för att nämna några. Men jag läste också engelska trädgårdsböcker, särskilt snöade jag in på författarträdgårdar. När pandemin härjade som värst, läste jag om alliumgångarna som ledde fram till Roald Dahls skrivstuga.

Och man tror att det finns oändligt många stjärnor på himlen, tills man börjar lyssna på trädgårdspoddar. Jag tror nästan att dom är fler. När Sveriges radio la ner Odla med P1 var vi många som protesterade, för jösses vad jag saknar Maj-Lis Petterssons röst i etern. För hon sällskapade mig genom pandemins mörker, med den visshet som bara hortonomer har. Jag längtade så efter en egen trädgård. Och under tiden blev fröerna allt fler. Som om fröerna skulle ta mig närmare drömmens förverkligande.

Kanske gjorde dom det.

För snart ett år sen förändrades allt. Då köpte min sambo och jag en kolonistuga här i Malmö. Fantasin blev verklighet, och plötsligt fick vi 300 kvadratmeter trädgård!

Men en trädgård att odla i, var inte allt vi fick. För med på köpet kom så mycket mer. Sånt jag aldrig riktigt hade funderat på. Småfåglarna på morgonen som åt solroskärnor, den glupska skatan som tar tre digestivekex i näbben på en gång och äter som en svältfödd tonåring. Grannarna en dag som stod vid vår fallfärdiga grind, med jordgubbsplantor som blivit över, ”Vill ni ha?”. Sen kom zucchini och recept på ljuvliga zucchinibiffar, och en hemstickad kanin med mintgrön liten halsduk. ”Till lillan”, sa dom och pekade på vår 2-åring som blygt gömde sig bakom mina ben.

Vi har vänner sen tidigare som bor två stugor bort, det var så vi hittade hit. Vi brukade fira midsommar här. Ibland grillar vi, lånar salt eller gaffatejp av varandra. Några andra vänner skaffade också stuga i samma veva, och nu kan barnen kasta puh-pinnar tillsammans i bäcken. Precis som Nalle Puh och hans vänner tittar dom på små pinnar som far iväg i bäckens kringelikrokar. Det bor en häger uppe på en tillplattad björk.

Hägrar har varit mina favoritfåglar sen jag kraschade för några år sedan när jag fick en kraftig bullerskada. Varje dag i flera månader gick jag runt i samma park för att få tiden att gå och långsamt lära mig leva med djävulens orkester. Dagarna när jag såg hägrar, var alltid dom bra dagarna. Och nu finns det en häger i kolonin!

När vi flyttade in i stugan fick vi också en granne på andra sidan tujahäcken. Ibland på kvällarna brukar vi prata genom buskarna, hon pysslar med sitt och jag med mitt, medan tankar och liv byts. Vi får låna stegar, häcksaxar, ”Behöver ni libbsticka?” undrade en annan granne häromdagen.

Vår 12-åring har börjat tälja! Min sambo sitter bredvid och karvar på nån soppslev. I födelsedagspresent fick han en japansk handsåg. Det finns en biodling några stugor bort. Mot slutet av sommaren säljer dom nyslungad honung.

I denna idyll har jag två världskrig igång parallellt. Det ena mot parksliden (som faktiskt verkar avta, efter förra ägarens mångåriga strategi att dra upp dom små skotten så fort de visar sig) och det andra mot mördarsniglarna. Men nu har jag köpt en snigelfälla, så min sambo kan dela en öl med den varje fredag, och så kan sniglarna festa i valhallska proportioner, tills dom kalasat sig vidare till livet efter detta, som oavsett trosåskådning, i alla fall inte är i vår trädgård. Skål, hörrni!

Tidigare förde jag krig mot kirskålen också, men våra vänner har lärt mig hur ljuvligt gott det är med smörstekt kirskål och lite salt, till nygräddade pannkakor.

Vi har ett litet kallväxthus, och jag har för första gången fått tomatplantor som är så fina att jag nästan vill sätta in dom i familjealbumet. Om dom får tomater också återstår att se. För jag har ju bara odlat i liten skala förut, och i fantasin.

Nu står jag där i månskenet om kvällarna och sprayar hemmagjord åkerfräkenbrygd på växterna. Täckodling är min melodi, det där att allt som växer återgår till jorden igen. Kartongerna som omger oss i detta webbshoppandets tidevarv, går direkt ner i odlingarna och luckrar upp vår tunga lerjord. Ja, för koloniområdet är vattensjukt och drabbas ibland av översvämningar.

Dom senaste åren har dom blivit allt värre, precis som i resten av världen, i klimatkrisens eskalerande framfart. I höstas, några månader efter att vi köpt stugan, fann jag mig plötsligt stående i 40 centimeter högt vatten som sakta sipprade in över skaften på stövlarna. Jag undrade vad i hela världen vi gjort, som köpt den där stugan. Jag undrade det med invektiv. Men just när jag var som mest förtvivlad, ropade grannen på andra sidan tujahäcken.

Vi tog oss en likör, fast det var mitt på dagen, sådär som man gör när man väntar på om ens stuga ska slukas eller inte av regnet. Och genast kändes allt en smula mindre pissigt.

När jag gick igenom fröskatten i våras tänkte jag tillbaka på den där dagen med hällregnet från helvetet och likören med grannen, och så tänkte jag på allt det där andra. Jag tänkte på Maja Lundes bok i klimatkvartetten, den om fröskatten på Svalbard. Och jag tror att jag äntligen börjar förstå vad ett frö är.

För den som en gång har klivit in i odlingens gemenskap, vet att ett frö aldrig är slutet på något, även om det uppstår först när en växt har gått i blom och snart ska dö.

Ett frö är alltid en ny början. Kanske var det därför jag började samla fröer när jag blev sjuk av bullerskadan, och när världen rasade i pandemin. För kanske anade jag mer än jag visste, att det trots allt finns en morgondag.