Patrik Lundbergs skoningslösa påminnelse
Sedan lyssnade jag på Patrik Lundberg.
Jag hörde sommarpratet på min balkong. Till en början sittandes med en iskall lemonad i gassande sol. När programmet slutade låg jag ned på balkonggolvet. Mörka moln hade täckt himmelen och lemonaden stod orörd på bordet.
Patrik Lundberg är uppvuxen i Sölvesborg, han beskriver de första åren av sitt liv som en klassisk svensk folkhemsbarndom. Växthus, Volvo 740, A-pressen med Sydöstran i veckorna. Sedan gick det utför. En separation och en finanskris räckte för att en lågutbildad kvinnas liv skulle rasera. När Patrik Lundbergs mamma var 67 år dog hon, som ett resultat av det svenska klassamhället.
I sommarpratet upprepas en rapport från Svenska Centralbyrån som ett mantra. Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. I alla andra grupper ökar livslängden. Statistiken är talande, den slår mig i ansiktet och lämnar mig liggandes på balkongen.
Under sommaren har debatten om identitetspolitik förts aktivt på kultur- och ledarsidor. Attribut som klass har blivit något man antingen är för eller emot. Argumenten handlar om att identitetsmarkörer cementerar strukturer och reducerar människors komplexitet.
Patrik Lundbergs sommarprat är en påminnelse om att klassamhället inte är en abstrakt politisk analysmodell för kultureliten. Klassamhället är verkligt, det syns i all statistik och bakom varje siffra döljer sig ett livsöde. Att tala om lågutbildade kvinnor är inte att cementera deras position, det är att skönja ett mönster.
Ett mönster som måste uppmärksammas och upprepas. Ett mönster som måste ifrågasättas och undersökas. Förändring har aldrig skapats ur förnekelse.