Reflektion: Hur gör vi med idioterna?

Detta är utgångspunkten för Elisabeth Gerles bok ”Vi är inte idioter. Klimat, ekonomi, demokrati” (Korpen). Vad saken gäller idag är att vi måste ta gemensamt ansvar för sådant som har att göra med klimathotet, den ekonomiska krisen och inte minst demokratins sönderfall.

Vad Gerle försöker göra är att kritiskt granska samhällsutvecklingen mot en social atomism, privatiseringsiver, ekonomism och annat som urlakat välfärdsstaten. Medborgarna har blivit kunder. Med den kris vi nu har att möta måste den demokratiska gemenskapen och sammanhållningen återupprättas.

Det är en fråga som många ställer just nu. Behovet av någon slags gravitationspunkt i tillvaron är uppenbart. Folk längtar efter framtidshopp, ett projekt för att dämpa ”kulturkriget” och skydda demokratin från alltför stark längtan efter en stark ledare (”vuxen i rummet”) som börjar peka med hela handen.

Människor har en beredskap att byta frihet mot trygghet.

Frågan är förstås vad detta gemensamma egentligen är för någonting. Är det Gud som avses egentligen i Gerles framställning? Kan mänskligheten räddas om vi först tror på det gemensamma, utan att nödvändigtvis nämna herrens namn, för att i nästa steg komma till insikt om det gudomliga?

I så fall vinner vi i steg 1 en möjlighet att få bukt med klimatet och upprätthålla välfärd och demokratin, för att i steg 2 bli frälsta och komma till himmelen. Men rätt mycket vore förstås vunnet bara vi klarar det första steget. Då kan det andra bli en slags bonus.

Att diskutera hur vi kombinerar en långtgående individualism med gemensamt samhällsansvar för allt, stort som smått, från att bekämpa nedskräpning, få resurser till vård skola omsorg och ytterst ställa om till en hållbar utveckling är förstås viktigt. Där gör Gerle med sin bok en viktig insats.

På många punkter är det lätt att hålla med henne. Vad kostar den kontrollapparat som krävs för alla upphandlingar exempelvis? Är detta granskningssamhälle värt pengarna eller äts effektivitetsvinsterna av konkurrens upp av byråkratiseringen?

Ett starkt skäl att läsa boken är att hon också pedagogiskt redogör för alla möjliga slags tänkare och författare som uppdaterar oss på samhällsdebatten och forskningen. Det är folkbildning på högsta nivå.

Sedan finns det hos Elisabeth Gerle liksom hos de flesta samhällskritiska författare idag en tendens att svepande prata om ”nyliberalism” utan att definiera vad detta är, förutom att det är sånt som är dåligt.

Det är ett monster men vi berättar inte hur det ser ut, liksom.

Men då glömmer de bort att den nyliberala vågen var en del av en stor samhällsomvandling som inleddes på sextiotalet. Den har handlat om individuell frigörelse från olika maktcentra. ”Sextioåttorna” tog itu med att demontera traditionerna och satte storföretagen på plats, nyliberalerna dito med statens överhöghet, feminismen mansväldet etc.

Pridefestivalerna är juvelen i denna frigörelsekrona.

Gradvis har människor fått chansen att förverkliga sig själva. Fått egenmakt. Rätten att älska vem de vill och ta ett jobb i en annan stad, skilja sig, emigrera, tatuera sig, gå på swingersklubb eller isolera sig framför datorn och där leva ett eremitliv i en digitaliserad gemenskap medan Foodora levererar käk ...

Det vi ser är en generation som fått näst intill full frihet att göra vad de vill med sina liv.

Visst går det att hävda att just denna frigörelseprocess också har underminerat möjligheterna att skapa en gemensam färdriktning för hela mänskligheten. Folk har fått chansen att lämna tvångets strukturer och uppmuntrats söka sig en egen bana, fått frihet att inte vara kollektivansluten till något föreskriven grupp. Samhället har fragmentiserats. Eller tribaliserats. Folkhemmet har blivit egoinriktat.

Sverige är, på grund av vår höga industriella välfärdsnivå, världens mest individualistiska land. Men därmed riskerar vi också att underminera plattformen för vår frihet som ju är ett välutvecklat trygghetssystem.

Som jag tolkar Gerle tycker hon att det gått för långt. Hon ingår i den tidsanda som gärna vill se någon slags ny samhällsgemenskap. Baserad på vad? Jag tror Gerles svar är något som har att göra med kristendomens kärleksbudskap fast utan kyrkklockor och psalmsjungande. Det skiljer sig inte så mycket från det andra kallar ”värdegrund” vilket är en popularisering av det som förr kallades för ”gudsfruktan”.

Men vi bör också påpeka att ett annat svar på problemet med samhällets fragmentisering är att återupprätta den paternalistiska staten, kasta ut alla ur Sverige som inte anpassar sig, etablera en nationell folkgemenskap. Ställ in er i ledet, annars kommer ryssen och tar oss, typ.

En bra test på detta med vår frihet är inställningen till radio och TV. På grund av valfriheten (”nyliberalismen”) har vi fått rätten att välja vilka kanaler vi ska följa. Vore det bra – om vi nu ska rädda planeten – att vi återgår till en (1) av regimen kontrollerad TV-kanal? Det skulle underlätta projektet att styra utvecklingen för att säkra mänsklighetens överlevnad.

Så hur gör vi med idioterna? Tar ifrån dem fjärrkontrollen och tvingar dem att gå till vägföreningens möte eller fackklubbens sammanträde? Eller ska vi nöja oss med att vädja till deras förstånd trots att det är mer fruktbart att ropa ner i en säck potatis?

Visst. Detta kan uppfattas som retoriska frågor. Kanske är det så att vi är dömda att som idioter få bita i det sura äpplet. Men vi kan inte säga annat än att vi blev varnade.