Reglerna lever
Ett bra exempel på detta är fotbollen. Det var ursprungligen en anarkistisk kamp mellan olika byar eller städer, det sparkades boll över stora ytor.
Så småningom blev spelet förlagt till en gräsmatta, de som envisades med att använda händerna fick ägna sig åt rugby istället, straffspark infördes, offsideregeln ändrades så att det gick att spela offensivt, och detaljer som målribba, inkast och hörnor gjorde spelet till vad det är idag.
Och den nya mållinjeteknologin kommer säkerligen också att bidra till framtida förändringar av hur spelet utvecklas.
Fast kvar finns grundbulten: Att sparka boll.
På samma sätt förhåller det sig med ett lands grundlag. Vår författning är inte ett dokument fastskruvat i det svenska urberget, utan en levande samling regler som anpassar sig efter omständigheterna.
Länge hade exempelvis Sverige en författning som inleddes med de berömda orden ”Konungen äger att allena styra riket” och med följdformuleringen, att detta dock måste ske ”på det sätt denna regeringsform föreskriver.”
Det gällde fram till sjuttiotalet, trots att det sedan länge var riksdag och regering som styrde riket. Och idag är en av kärnformuleringarna i grundlagen: ”Regeringen styr riket”, och att regeringen ”är ansvarig inför riksdagen”.
Vad detta konkret innebär har varierat över tid. Vi har nu en minoritetsregering som gång på gång tvingas anpassa sig efter riksdagen som med ”tillkännagivanden” allt oftare används för att begränsa regeringens handlingsyta.
Detta är en utveckling som oroar en del, inte minst i regeringskretsen, eftersom det anses urholka principen om att ”regeringen styr riket”. Resultatet:
Regeringen agerar sengångare, och oppositionen skäller som bandhundar.
Författningsutvecklingen diskuterades på ett intressant sätt av Barometerns ledarsida (1 augusti). Tidningen är i allt väsentligt positiva till denna utveckling som innebär att vi har fått en ”reparlamentisering” av politiken.
Men vi vill också tillägga att den svenska författningen är lite konstig på det sättet att den gör det lätt att bilda regering – men svårt för regeringen att styra. Att det ändå har fungerat (skapligt) beror på att vi har en stark konsensustradition. Partierna samverkar för landets bästa när det väl gäller.
”Men vi vill också tillägga att den svenska författningen är lite konstig på det sättet att den gör det lätt att bilda regering – men svårt för regeringen att styra.”Stig-Björn Ljunggren
Och grundprincipen är inte att regeringen måste ha riksdagens stöd. Utan att det räcker med att riksdagen inte avsätter regeringen, att statsministern tolereras.
Det är gammal hävd som på 1800-talet - när regeringsbildningarna också var osäkra - uttrycktes ungefär så här, när en blivande statsminister undrade om han kunde räkna med stöd från det dominerande oppositionspartiet. De svarade: ”Vi följer er till konseljdörren, men inte längre”.
Eller som det skulle uttryckas idag: Visst, ni får bilda regering, men vi tänker inte garantera att ni får genomföra er politik.
Och sättet att tillämpa detta kommer att variera även framöver - den runda bollen är till för att sparkas.
