Stig-Björn Ljunggren: ”Så gör vi omelett”
Att skolorna förstärker klassamhället är det förstås inte svårt att bli upprörd över. Dina föräldrars bakgrund ska inte avgöra din framtida position i samhället, lyder idealet som vi alla instämmer i.
Men hur ska det gå till?
Skolpolitiker slänger sig över samhället och försöker genomföra dessa ideal på en bångstyrig verklighet. Att vara skolpolitiker är nämligen lika besvärligt som att vara lärare.
Alla som gått i skolan vet att elevernas följsamhet sällan är 100 procent. De hittar strategier för att komma undan magisterns påbud och frökens påpekanden. De stökar och viskar. De hittar modeller för att kapa åt sig bra betyg. De tjuvröker och käftar emot.
Och om det blir för jävligt, då skolkar de bara. De har nämligen fått för sig att de äger sitt eget liv.
På samma sätt har skolpolitikerna det oerhört svårt att få folket att följa deras ambitiöst snitslade banorna. Politiken vet att det bästa för alla är om vi går i blandade skolor, där ett tvärsnitt av samhällets olika grupperingar blandas.
Det blir en kamrateffekt där de mer ambitiösa drar med sig de mindre skolintresserade. Men lik förbannat söker sig eleverna till andra miljöer, med motivet att det annars blir tvärtom, de mindre ambitiösa gör livet surt för de som vill plugga.
Trots politikernas söndagsskolepredikningar under allas vårt bifall så slutar det med att kaka söker maka.
Kan en av förklaringarna till att de sociala ambitioner som skolpolitiken utstrålar, inte riktigt stämmer överens med det perspektiv som eleverna (och deras familjer) har?
Exempelvis att poängen med skolan är att förmedla kunskaper och färdigheter för arbetslivet? Inte främst vara en social inrättning?
Skolan måste också betraktas som något mer än en statistisk enhet. Skolpolitikens fokus är inte den enskilda människan, utan siktar på att få ut ett visst bestämt kollektivt resultat.
Skolan är till för staten, för att tillsammans med andra maktgrupper, forma befolkningen så långt det är möjligt.
Resultatet av detta överhetens synsätt är att de som nu diskuterar hur segregationen ökar i skolorna sällan ställer frågan om vilka mekanismer som ligger bakom att elever väljer att gå på vissa skolor. Eller, rent av, främst försöker undvika några av dem?
”Resultatet av detta överhetens synsätt är att de som nu diskuterar hur segregationen ökar i skolorna sällan ställer frågan om vilka mekanismer som ligger bakom att elever väljer att gå på vissa skolor.”Stig-Björn Ljunggren
Det som bekymrar debattörerna är summan av alla dessa enskilda beslut, inte att ta reda på vad som ligger bakom. Och det som hägrar är att förse sig med politiska instrument som gör det omöjligt för de enskilda att bete sig på ett sätt som gör slutresultatet oacceptabelt.
Ni får gärna välja, bara ni väljer rätt.
Ett citat av Josef Stalin brukar användas för att illustrera denna tankemodell: Den som ska göra omelett måste knäcka ägg.
Låt oss gissa att den fortsatta skoldebatten om Ekots undersökning kommer att följa detta omelettspår. Medan äggen/eleverna även i fortsättningen kommer att göra allt de kan för att slippa bli en ingrediens i någon annans matlagning.
