Socialdemokratisk söndagsskola: Nog för alla, inte lika för alla

För att bena ut detta bör vi göra skillnad på skillnader och klyftor.

Skillnad kan innebära att du har två kassar öl, medan jag bara har en kasse.

Klyfta innebär att du har en kasse och jag inte har någon alls, och dessutom inte har möjlighet att skaffa mig några pilsner.

Och problemet är inte skillnaderna, utan klyftorna. Hindren att påverka tillvaron.

Låt oss göra ett påhittat exempel: I framtiden upptäcker ett antal framgångsrika hockey- och fotbollsproffs att Blekinge är ett fantastiskt ställe att bosätta sig i efter karriären.

Flera av dessa idrottspersonligheter väljer därför att flytta hit med sina intjänade miljoner.

Vilket innebär att skillnaderna mellan rika och fattiga ökar när några mångmiljonärer slår sig ner här.

Är det ett problem?

Knappast.

Vi får det snarare liiiiite bättre eftersom vi kan anta att mångmiljonärerna som flyttat hit också betalar skatt.

Vi får det i vart fall inte sämre.

Skillnaderna ökar, men inte klyftorna.

Det brukar påpekas att år 1980 var inkomstskillnaderna som minst i Sverige. Sedan dess har de rika fått det mycket bättre än de fattiga.

Undertext: Det var bättre förr!

Men frågan är om det inte tvärtom var sämre förr.

På den tiden fanns mindre inkomstskillnader, det är sant. Men det var ett samhälle fullt av klyftor, exempelvis därför att utbildningssystemet var mycket mindre generöst jämfört med vad som idag erbjuds från universitets- och högskolor.

Den klyftan har idag blivit överbyggd.

1980 var också ett samhälle som diskriminerade olika minoriteter på grund av etnicitet eller sexuell läggning.

Det socialdemokratin bör rikta in sig på är att identifiera vilka hinder som finns för människor att utvecklas, hitta metoder att bekämpa dessa trösklar och öppna upp möjligheter för alla att ta sig vidare i livet.

Det viktiga är inte att alla har det exakt lika, utan att alla har vad som är rimligt att begära för ett gott liv.

Eller som Per Albin Hansson uttryckte saken:

”Jämlikheten betyder likställighet men icke likformighet, lika rättigheter och möjligheter för alla och envar, men intet tvång till att använda dem på alldeles samma sätt. /…/ vi äro sangviniska nog att drömma om en ordning, där alla ha möjligheter att tillgodose rimliga behov och önskningar, äta sig mätta, bo ordentligt, kläda sig snyggt och ta del av den andliga kulturens goda. Det är icke fråga om alldeles lika stora stycken av kakan, det är en fråga om nog för alla.”

Således. Vill vi ha ett samhälle som blir friare för fler bör vi koncentrera oss på att bekämpa klyftor och inte blunda för dessa genom att gnälla på skillnader. Inte lika för alla, utan nog för alla.