Nationaldag med Ragnar, Pugh och Bond
En del av musiken från denna tid har bitit sig fast. Framförallt ”Hum hum från Humlegårn”, Ragnar Borgendahls klassiker, som hyllar den plats i Stockholm som var samlingsplats för ungdomar som levde livet med kärlek, musik och en del droger.
Stockholm var också det året sammanträdesstad när FN höll sin första miljökonferens.l vilket vi diskuterade i gårdagens ledare. Det var en tid som kännetecknas av politiskt uppvaknande, ”1968” pågick fortfarande. Utanför miljökonferenslokalerna förekom demonstrationer där aktivister försökte påminna konferensdeltagarna om deras ansvar för framtiden. En och annan inbrytning försöktes också, men polisen höll emot.
Men alla ungdomar var inte lika politiskt medvetna. Det vittnar en annan rockklassiker från denna tid om, Pugh Rogefeldts ”Hog farm”.
Pugh skulle under miljökonferensen ge en konsert inne i Stockholm men det var skralt med publik. Folk hade istället tagit sig ut till en fält utanför stan där som var insvept i röken från brasspiporna. Protesterna valdes bort till förmån för drogerna. Vilket föranledde Pugh att så småningom ventilera sitt vrede över hur drogkulturen trängde undan medvetenheten.
Valfrihet har således en baksida, om det nu måste påpekas. Den har exempelvis gett oss oändligt med TV-kanaler, där det mesta är rätt värdelöst. Men ibland glimmar det till, för på en av dessa körs varje torsdag James Bond-filmer.
Dessa får mig osökt att tänka på socialdemokratin och svensk politik.
Till att börja med är filmerna uppbyggda på ungefär samma sätt. Den som sett en av dem, känner också igen de andra. Introduktionen är oerhört spännande där James Bond, efter att ha genomfört sitt uppdrag mirakulöst lyckas smita iväg på något överraskande sätt.
Sedan kommer han till London där han flirtar med Miss Moneypenny, konfronteras med sin chef samt får några magiska ”leksaker” av Q. Sen bär det iväg på en lång räcka äventyr.
Detta är lite som vi oftast känner igen socialdemokraterna. Det finns liksom en schematisk metod som partiet använder – på gott och ont:
Ett samhällsproblem identifieras. Någorlunda genomtänkt analyseras detta så noggrant som tiden tillåter. Därefter pytsas det in skattemedel, startas en ny myndighet och läggs ansvar på kommunerna eller någon annan att inom befintlig budget lösa de ålagda uppgifterna. Varefter partiets fokus riktas till något nytt projekt.
Allt detta sker samtidigt som oppositionen gnäller, varnar för skattechock, byråkratisering och smygsocialism.
Borgarna påminner om Bondskurkarna, som alltid hatar sin motståndare gränslöst, men inte, trots goda odds, lyckas döda Bond. Ofta har de tänkt ut raffinerade metoder för att ta honom av daga, men denne förmår alltid på något sätt krångla sig ur situationen, ofta med en gränslös tur kombinerad med listig fräckhet. Bond lyckas i sista sekund oskadliggöra skurkens projekt - och får till slutet sin belöning i form av rudimentär levnadsglädje.
”Borgarna påminner om Bondskurkarna, som alltid hatar sin motståndare gränslöst, men inte, trots goda odds, lyckas döda Bond.”Stig-Björn Ljunggren
Ja, ni förstår liknelsen.
Efter det senaste tilltaget – att på tisdag försöka avsätta Magdalena Andersson – lyckas de borgerliga svinga sig upp till en av de bästa Bondskurksimitationerna vi sett på länge:
Det är en Blofeld från moderaterna och Dr No från Sverigedemokraterna, liksom Rosa Klebb kristdemokraterna, och förstås Hajen som liberalernas representant.
Och mot denna ansamling av nidingar ska nu, äntligen, det ställas en kvinnlig Bond. Spännande fortsättning följer.
